lördag 5 november 2016

Ekorrn satt i granen...


De senaste veckorna har fått mig att fundera extra mycket på livet, på hur saker och ting händer, hur skört livet är och hur otroligt tacksam jag är över mitt liv. Tacksam över att få leva mitt liv här, nu och med de människor som finns i mitt liv. Jag har aldrig egentligen vantrivts med någon del av mitt liv. Aldrig känt ett enormt behov av att jag måste förändra något men jag kan inte heller komma ihåg att jag så starkt känt att jag just nu befinner mig precis där jag vill vara. På alla punkter.

En av de punkterna är vårt hus och det faktum att det ligger på landet, nära naturen men inte för långt ifrån staden. I stillhet och avskildhet men nära nog till de mest fantastiska grannar man skulle kunna önska sig. Nyligen gick det runt ett antal frågor på FB som man skulle ställa till sina barn, de gick nog mest ut på att se hur väl de känner sin mamma/pappa. På frågan vart reser din mamma helst svarade Isabel utan minsta tvekan; hem. Och hon har helt rätt. Att få vara hemma gör mig lycklig.


Men ibland är det faktiskt lite mer magiskt att bo på landet än jag ens kan beskriva. I förmiddags tittade jag ut genom vår 160 år gamla sovrumsfönster och tyckte mig se något i trädet andra sidan vår väg. Alltså ca 10-15 m bort. Hade det inte varit för att det bestämt såg ut som ett äpple, i en björk, hade jag kanske inte ens reagerat. För er som aldrig sett ut genom ett 160 år gammalt, handblåst fönster, kan jag berätta att det inte alltid är den bästa genomsynligheten, ens när fönstret är nytvättat. Och hemma hos oss är ingen speciellt road av fönstertvätt, delvis just på grund av fönstrens ålder.
Ekorren satt och smaskade på sitt äpple i sådan ro att jag hann springa nerför trappan, berätta både för Isabel och Tim och dessutom byta optik på kameran. Jag tror bestämt att nästa investering ska bli ett bättre zoomobjektiv.

Inga kommentarer: