måndag 7 mars 2016

Lyckan bor i detaljerna

Jag brukar aldrig ha fjädrar i mitt påskris. Jag brukar faktiskt knappt ha påskris.
Men i år känns det som att vi måste kompensera det vi förlorade i julas. 

När man, som vi, flyttar in i ett gammalt hus, som inte alls är fallfärdigt, som går utmärkt att bo i, men som skulle må bra av att cirkus ett tiotusental projekt genomfördes,  så är det lätt hänt att stirra sig blind på de stora projekt. På trädgården som står uppgrävd, som turligt nog döljs av en driva snö just nu, på tapeterna i lärarinnans rum som jag längtar efter att få byta eller på den där uteplatsen vi drömmer om. 

Det är liksom lätt hänt att glömma bort att leva i nuet, njuta av det som faktiskt finns och glädjas åt detaljerna. 

Den fina vasen fyndade jag på loppis och brickan med,
även om den kanske inte är ett fynd precis. Men ganska söt. 

Någon frågade i en Facebookgrupp om hon var ensam om att känna sig missnöjd med sitt hem och stressad av alla projekt som ska göras. Jag tror att det är lätt hänt att man stirrar sig blind på det som inte är åtgärdat, längtar efter att bli klar så att man kan börja njuta av sitt hem. Det funkar säkert bra om man bara har ett par tre saker att ta tag i, en budget och en tidsplan. Men om man som vi ser ett ganska stort antal projekt framför oss så är det liksom ingen idé att varje dag gräma sig över den där vedspisen eller de mörkblåa fönsterkarmarna i köket. Om jag gjorde det skulle jag garanterat bli tokig. Eller utbränd. Istället väljer jag att glädjas åt det som är färdigt, det som är vackert och försöka intala mig att var sak har sin tid.

Ekorre och söta små ljuskoppar från Boulevard här i Karlstad. Älskar den butiken!

Vi köpte det här gamla huset för att vi föll för dess charm. Vi föll för att vi såg ett hus att leva i, visserligen bara under ledigheter och helger till en början, men vi såg också ett hus som vi skulle kunna förvandla till något speciellt, något unikt och ännu mer charmigt. Vi föll inte bara för att vi såg målet framför oss utan också för resan dit. Jag själv älskar varje nytt projekt. Jag älskar att planera resultatet, hitta möjligheter, se förändringen sakta växa fram och jag älskar att vi faktiskt inte har obegränsat med ekonomiska resurser för det gör att vi är tvungna att tänka efter en extra gång och för varje färdigt rum vet vi att vi gjort det bästa av det vi hade möjlighet att göra.

Isabel undrade om det var en katt eller nalle. Tanken att det skulle vara en katt hade inte ens föresvävat mig. Ungar... 

Om jag bara skulle lista de projekt vi verkligen vill göra ganska snart, så snart vi har ekonomi för det, skulle det ändå bli en rätt så rejäl lista på en 10-15 projekt. Vi skulle kunna göra som jag skulle vilja, bara köra på så snabbt vi bara kan. Men risken är att vi då tröttnar helt på det här huset, hur roligt det än är att genomföra alla planer. En annan risk är att vi ändrar oss och inser att det inte alls var såhär det skulle bli. Som jag just insett med skåpet jag målade till skolsalen och de andra möblerna där. Att göra om i det fallet är enkelt, men om vi ser att vi målade hela skolsalen gul när vi hellre villa ha svart... ja då tar det längre tid att rätta till.

Snittblommor!!! Jag älskar dem!
Men det finns inget så tråkigt som att de faktiskt inte håller mer än några dagar.
Förr tyckte jag att "plastblommor" var det fulaste som fanns men numera älskar jag dem också.
Kanske för att de faktiskt är så mycket mer verklighetstrogna numera. Dessa är från Dimoda. 

Så även om jag erkänner det motvilligt är jag böjd att hålla med sambon. Vi behöver ta en liten paus från renoverandet ibland, kanske speciellt nu efter den maraton vi gjorde under november och december, som vi sedan toppade med en flytt som var något i hästväg. Liksom stanna upp och njuta av det vi har, njuta av detaljerna och fundera över nästa steg. Vi kommer ju trots allt på nya ideer för varje dag som går.

Ett hem utan katt är... ganska hårfri, med hela fönsterlampor och... faktiskt inget hem.
Vet inte riktigt vad hon är, den där på bilden, men katt är hon inte.
Söt är hon däremot.
Och riktigt rolig som sällskap eftersom hon är den enda i familjen som pratar med mig. 24-7.

Inga kommentarer: