lördag 9 maj 2015

Vitt, vitare, vitast?


Den senaste tiden har jag haft förmånen att få se mängder av bilder från svenska hem. Jag är nämligen med i flera heminredningsgrupper på Facebook. Det är både inspirerande, roligt och faktiskt ibland en aning beklämmande att se vad folk gör med sina möbler och hur mycket saker som trender och mode påverkar människor när det gäller något så personligt och privat som heminredning. Jag menar, det är ju knappast så att man kan ta med sig sin soffa till jobbet och visa upp hur moderiktig den är.

Det som gör mig lite... besviken, eller kanske beklämd är hur stor majoritet som möblerar sitt hem som taget ur Mio- eller Ikeakatalogen. Utan personlighet och i samma stil som hundratals andra hem. Den gråa divansoffan, det stilrena, moderna soffbordet och den grafiskt mönstrade mattan, allt i en färgskala från grått till svart och med en accentfärg. Det är vackert. Stilrent. Men var finns "jag"? För MITT hem är en bild av mig. Av det jag älskar och tycker om. Förhoppningsvis är jag, i likhet med de flesta andra, unik. Och därför vill jag att mitt hem också ska vara unikt. Inte en Ikea-katalog.

Sedan finns förstås de som älskar det vita. Allt ska vara vitt och lite shabby. Dessa hem är fyllda av dekorationer och små detaljer som formligen väller över på varje millimeter av en plan yta. Detta är också vackert, så romantiskt och lämnar mycket plats för den egna smaken. Men trots att det är så vackert och puttenuttigt undrar jag ibland om männen i dessa hem verkligen känner sig hemma? Och vad är det för fel på lite färg? Måste allt vara vitt? Och HUR lång tid tar det att damma? För mig är dessa hem otroligt tilltalande och vackra, men jag skulle bli tokig inom tre sekunder av att se saker överallt jag tittar och ständigt tänka på hur jäkla jobbigt det kommer att vara att lyfta på allt för att damma. Men vackert är det.


Alldeles precis när vi köpte vårt hus i Värmland hittade jag min första "måste köpa på Blocket-grej". Jag hade alltid drömt om en riktigt gammaldags gungstol och nu hade jag äntligen plats för den. Det var ju långt ifrån det första vi behövde men vi for iväg för att hämta, inte en, utan två, underbara gamla svarta gungstolar som tillhört ett äldre par och vars nu äldre barn skulle flytta till stan och inte hade plats med dem. Jag skulle köpa bägge. När vi kom fram stod säljaren mitt i flytten och eftersom de flyttade från ett stort hus till en mindre lägenhet fanns där mycket som skulle bort. När vi berättade om vår gamla skola tyckte mannen att det var en himla otur att vi inte kommit tidigare, för då hade han kunnat ge oss ännu mer möbler. Som det var nu fick vi köpa gungstolarna och på köpet få denna herrbetjänt.

Det var väl ungefär där som min egen gubbe tittade på mig och undrade om jag var tokig, men beslöt sig för att inte säga så mycket mer, för första gången. Sedan dess har jag släpat hem så pass många gamla möbler att han helt enkelt resignerat och börjat föreslå möbler att släpa hem själv, väl medveten om hur min pensel och målarburkar skulle förvandla dem. Ibland tror jag att han tror att det tar betydligt kortare tid att måla än vad det faktiskt gör.


Jag är inte förtjust i att saker ser ut som hos alla andra. Det naturliga hade ju faktiskt varit att måla denna söta lilla betjänt i vitt och därmed följa strömmen. Men jag skulle ju ha den i sovrummet och där ville jag ha rosa accenter, så varför inte måla den rosa?


Det blev samma rosa som på mitt sybord, som ni kan se här.
Och självklart fick det blir riktigt shabby bara för att smälta in och matcha sybordet.


Jag passade på att göra galgen lite mer romantisk med en blomma gjuten i gips. När Isabel fick syn på resultatet tyckte hon att den var en aning feminin, men vem har sagt att bara herrar har nytta av en herrbetjänt?

2 kommentarer:

Monnah sa...

Ja, ert hem har verkligen din touch överallt! Kul att följa.

Monnah sa...

Förresten, varenda möbel här hemma är från 1. IKEA 2. sängbutiken bredvid IKEA utom ett litet soffbord och två sängbord som jag lyckats fynda på motsvarigheten till Blocket här. Orsaken är att vi inte vet hur länge vi blir kvar och att den amerikanska smaken på möbler är så ful att vi inte vill möblera vårt hus så. Ja, det finns fina möbler också, men de kostar alldeles för mycket för vår smak!

Heminredning är en personlig smak. Man kan alltid tycka och tänka, men det är bara personerna som bor i hemmet som får bestämma om de inte gett över rodret till någon bättre inredningskunnig. Här ser smaken helt annorlunda ut än i Sverige. "Scandinavian style" är typ som det ser ut i Carl Larssons Sundborn. Man kan möblera ett IKEA-hem rätt amerikanskt också om man vill och det finns de som vill ha det på det viset. Precis som att det finns sådana som gillar nätstrumpor, läderbyxor eller volangblusar fast jag inte gör det. :D