söndag 6 april 2014

Project Life och några tankar



Jag pendlar mellan digitalt och pappersPL som ni ser. Här är det fortfarande A4 men det kan vara bland de sista uppslag jag gör i det formatet för jag har också fallit för grupptrycket och beställt riktiga plastfickor och även ett album.

Några av er har hört att jag är lite av en skeptiker mot PL. Det finns flera anledningar till det, en av de större anledningarna är nog kanske denna köphysteri som alla ägnar sig åt. Jag kan inte låta bli att tycka att branschen lyckats ovanligt väl med att slå i oss att vi nu måste slänga bort alla våra scrapsaker vi samlat på oss genom åren och byta ut dem till "riktiga Becky Higgins" grejer. Jag kan inte låta bli att tänka "tror de att jag är fullt så korkad?". Mina gamla papper funkar fint och mina platta dekorationer med.

Fast... det är ju förstås bara teorin för visst handlar jag med? Och när jag inte gör det sitter jag och suktar efter allt vackert alla andra köper.

Egentligen var det inte detta jag skulle skriva om utan något helt annat.

Som bekant har jag scrappat i närmare 10 år nu. Jag har sett trender komma och trender gå. När jag började var det STOOORA foton som skulle fylla uppslagen, så det var bara att investera i en skrivare också. Sedan skulle alla mönstersaxar slängas bara för att några år sedan vara det nya måste. Scrapindustrin är duktig att få oss att köpa. För några år sedan skulle vi ha tjocka, bylsiga dekorationer och alla ville bli antagna till Primas design team. Idag ska vi alla ägna timmar åt att kladda och måla på våra sidor, klämma dit några söta, meningslösa ord som rubrik och ett foto i samma storlek som ett frimärke för att inte störa det konstnärliga. Missförstå mig inte. Alla som kan den stilen är konstnärer i mitt tycke.

Men... du förstår att det finns ett men också?
Idag när jag kom upp på övervåningen hade Isabel tagit fram alla gamla album som jag hade gjort för att dokumentera hennes första år. Det var då jag började att scrappa och mitt mål var då just precis det. Att DOKUMENTERA hennes första år. Inte att bli designer för någon butik eller tillverkare, inte att visa upp mina alster, utan ge mitt barn något unikt och speciellt.

Idag när jag gick igenom de första albumen for ett antal tankar genom mitt huvud.
När slutade dokumentationen vara det viktiga?
När slutade jag scrappa för Isabels skull och började göra det för att få beröm av främlingar, bli designer för butiker och synas på FB?
Och när jag nu lagt ner så mycket tid på att skapa ett vackert album, hur kommer det då sig att jag sitter här och bara tittar på fotona och läser texten, och knappt bryr mig om alla detaljer och dekorationer?

Och det sista är egentligen det jag tar med mig från förmiddagens nostalgitripp. Alla dessa album fulla med den ena sidan efter den andra av konstnärligt dekorerade sidor och knappt synliga foton är inte det jag vill bläddra i när jag har tid över. Nej, jag kommer ta fram mina PL-sidor och läsa vad som hände oss. Vad var Isabels favorituttryck, vad gjorde vi på helgerna, var bodde vi och vad tyckte vi om att göra. Det är det jag vill lägga min tid på när jag bläddrar i mina album i framtiden. Allt annat, gesso, glitter, färg, stenciler och annat tjafs, det är kul att leka med men att kalla det scrapbooking och dokumentation är inte vad jag skulle göra även om jag har full förståelse för att många gör det och älskar sin hobby. Det är en konstform och oerhört vackert att se på men om målet är att dokumentera en vardag så räcker det inte med att sy fast ordet Remember som titel på sidan. Men detta är förstås bara min mening, detta gäller bara mig. Alla får bli saliga på sitt.


Inga kommentarer: