onsdag 29 februari 2012

Gult är fult?

Ja inte är gult min favoritfärg men när man ser de här papprena från October afternoon kan till och med jag få varma känslor för gul. För att inte tala om det turkosa, en färg jag på sista tiden fått lite av dille på, inte det mest skarpt turkosa utan det mer lite dimmiga.

Här är det självklart foto på min dotter som scrappats. Hon verkligen älskade den här klänningen och sa det flera gånger när vi hade köpt den. Det var knappt hon ville ha annat på sig, och ja, jag förstår henne. Hon var grymt snygg i sina prickar från D&G.

Apropå fotot... Jag måste erkänna att jag har ett litet problem. Jag stör mig något på alla dessa framgångsrika berömda så kallade scrapcelebriteter som förekommer i varenda tillverkarblogg, som skapar gudomligt vackert men likadant allihopa och som har så små, eller så utfrätta foton att det inte ens med bästa vilja går att se vad de föreställer. Nu är det kanske inte så att jag stör mig på själva divorna utan på den trend de sätter där scrappandet handlar mer om att visa dekorationerna än att dokumentera ett fotografi och en händelse. För mig är det en tråkig trend för så mycket som jag älskar att scrappa, så mycket älskar jag att ta ett riktigt bra foto, och då vill jag att det ska få synas och vara mittpunkten på en layout. Hur länge sedan hörde man frasen "fokus på fotot" i scrapsammanhang egentligen?

Vart har själva ursprunget i scrappandet tagit vägen undrar jag? Att bevara dagen och fotografierna till våra barn och kanske barnbarn? Fotona är mindre och mindre till storleken och man får allt oftare leta efter dem på layouten, ofta är de svartvita och nedtonade för att störa så lite som möjligt och journalingen existerar inte alls numera.

Men okej. Har man ett dt-uppdrag så är det faktiskt just det som är ens uppgift - att visa upp materialet och sälja. Och personligen ser jag ingen motsättning i att sälja och samtidigt bevara en historia. En duktig scrappare bör ju kunna göra båda delarna.Frågan är bara varför det är så många tillverkare som inte premierar den förmågan.

Å andra sidan... om jag funderar på varför jag skapar så handlar det mer om att skapa för själva skapandet och mindre om att bevara ett minne. Men att gå från det till att strunta helt i bilden och att försöka bevara en historia är kanske inte vad jag vill även om jag ofta scrappar just ganska meningslösa porträttbilder på Isabel, utan journaling och berättar istället historien bakom i bloggen. Men även om jag bara skapar för mitt eget nöje så påverkas jag av gällande trender och idag är modet att tona ned bilden och ge färger, klet och kladd, dekorationer och annat mer och mer utrymme.

Hm... nu undrar den som orkat läsa så här långt vad jag egentligen försöker säga. Ingenting. Bara en ganska svamlig reflektion på en dag som bara kommer vart fjärde år.


Om ni till äventyrs funderar på hur sjutton jag kan vara så bra på att matcha ihop papper så kan jag meddela att jag inte matchat dem själv alls. Det är Lilo på Mollys som plockat ihop ett dt-kit åt mig. Jag misstänker att det skarpa färgerna skulle vara en utmaning och prickarna plåster på såren, men tji fick hon. Jag ÄLSKAR både färgerna och mönstren. Farmhouse är helt enkelt ett måste för alla scrappare. Oavsett stil. 

 Stolarna i rader på ett av pappren är helt underbara!

Blombuketten hör inte till serien, den har jag skrivit ut från Graphics Fairy. Underbara de med.

måndag 20 februari 2012

Elsa berättar

Hej
Det är jag som är Elsa. Nu har jag bott här hos mina människopersoner i snart två månader och jag måste erkänna att min mamma hade fel. Hon sa att det krävs hårt arbete för att fostra människopersonerna, men det är inget emot sanningen. Jag kämpar varje dag med att få dem att uppföra sig men de verkar helt obildbara. Jag förstår inte hur de klarat sig utan en katt hittills. Det måste varit ett fullständigt kaos i detta hem innan jag kom. För att inte tala om att de inte har en susning om hur man behandlar en katt...

Ta till exempel detta med mat. Det är ju en hopplös historia från början till slut. De förväntar sig att jag ska äta kattmat. Sittandes på golvet. Har ni hört något så befängt? Maken till ociviliserat har jag aldrig hört. Varje dag sätter jag mig vid matbordet och väntar tålmodigt på att de ska lägga upp mat åt mig på en tallrik och vad får jag? Några små smakbitar de slänger ner på golvet vid mina skålar. Jag har till och med börjat med att sätta mig minimattepersonen, hon verkar vara lättast att fostra, men de begriper fortfarande inte hur jag vill ha det.

Varje dag åker de iväg till sina jobb och lämnar mig ensam hemma för att ta hand om hemmet. Det är ett hårt arbete ska jag tala om men jag gör mitt bästa. Jag håller den röda mattan i vardagsrummet i fin ordning, snart är den just sådär luddig som den ska vara. Förstår inte hur de stått ut med den hittills, alldeles slät och platt, inte minsta mysig... Sedan gäller det att pasa in alla leksaker, bollar och råttor under möblerna så att de får leta efter dem åt mig när de kommer hem. Ibland låter jag dem ligga mitt i hallen. De gillar att hitta mina saker på en massa ovanliga ställen. Mattepersonen brukar skälla på minimattepersonen om att hon ska städa sina saker och jag har visat minimattepersonen gång efter annan hur man gör men hon lär sig minsann inte. Hon förstår inte att man ska slänga in allt under soffan så hon ska slippa få skäll från sin mammaperson.

Här om dagen fick jag jobba extra hårt men jag tror att mattepersonen blev riktigt glad över mina bedrifter. De hade åkt iväg till sina jobb och stängt dörren om min toalett. Jag hade inget annat val än att hitta någon annanstans att uträtta mina behov. Det bar mig emot men eftersom mattepersonen pratat om en ny säng länge så valde jag sängen. När hon kom hem skällde jag ut henne först, hon ska inte tro att jag hjälper till med att byta säng sådär utan att få något för det. Kan ni fatta att det tog henne en halvtimme att förstå vad jag gjort? Jag var rent av tvungen att visa henne handgripligen till slut. Är era människopersoner lika korkade ibland som mina? Och jag fick inte ens ett tack för detta ska ni veta! Fast hon fick åka och köpa en ny bäddmadrass mitt i veckan.

Nu har hon i alla fall fått en ny säng och är väldigt glad, men jag själv är en aning besviken. Hon har inte blivit det minsta mer uppskattande över att jag tvättar rent henne varje natt. Jag som trodde att en ny säng skulle göra susen. Faktiskt får jag fortfarande kämpa och leta efter henne under alla täcken hon har innan jag kan tvätta henne. Jag har fått begränsa mig med att tvätta där hon är som lortigast. I ansiktet och i armhålan. Hon verkar inte alls speciellt uppskattande. Undrar vad jag ska göra åt det tro?



Här sitter jag och blänger på skatorna i trädet utanför. I sommar ska jag ta och ge igen. Jag ska bara träna lite mer på att flyga mellan våningarna här. Fast det får bli när mattepersonen inte är hemma för hon blev så upprörd sist när jag flög från övervåningen ner till vardagsrummet. Nu har de satt upp några genomskinliga skydd för att hindra mig. Som om det skulle hjälpa! Pyttsan... Korkade, det är vad de är mina människopersoner.

Ibland vill mattepersonen fotografera mig med sin kamera. Jag ställer upp, vill ju att alla ska förstå vem det är som bestämmer här hos oss. Det gäller bara att få henne att fota mig från min snygga sida. Hon retas ibland med mig för mina stora öron och kallar mig Dumbo. Så mycket vet hon. Vi Cornish Rexkatter ska ha stora öron. Det vet ju alla. Hur ska vi annars kunna hålla ordning på alla våra människopersoner?

lördag 18 februari 2012

Published in Cards mag

Det är något speciellt med att se sitt namn i tryck och att se sitt alster i en stor amerikansk tidning. Det lustiga är att jag egentligen bara råkade slänga ihop det här kortet, bara för skojs skull. Men resultatet blev tillräckligt bra för att faktiskt inte mindre än två tidningar ville publicera det. Jag valde Cards som ju var först med förfrågan.


torsdag 16 februari 2012

Det ska va husvagn...

...fast det vet ni väl vid det här laget? Här är vi på en av sommarens campingar, Gålö närmare bestämt och Isabel har hittat en ny kompis. Både jag och kompisens mamma hade ungefär samma kommentar när tjejerna dök upp med varandra i husvagnen. De ser ju liksom lite lika ut, fast en negativ variant. Guldlock och svartlock. Kul hade de i alla fall.

Allt material är faktiskt från Mollys, en del av det ingick i det fina Shabby-kitet medan annat, så som till exempel mjölkflasketiketten går att köpa löst.




måndag 13 februari 2012

Grattis


Ibland är det kul att göra ett litet kort. Här har jag dessutom gjort en egen blomma.

söndag 12 februari 2012

Köket altrat


Det är märkligt hur man köper möbler till sitt hem och tycker att de liksom lyfter hela hemmet, även om de bara står i köket. Så tyckte jag det var när vi köpte ett massivt bord i antikbetsad furu med sex tillhörande stolar. På IKEA givetvis. var annars. I vårt IKEA-hem var det helt perfekt och praktiskt också.

Men åren gick och för var dag de senaste två åren har möblemanget blivit fulare och fulare. Vi har pratat om att slänga ut eländet men inte lyckats enas om vad vi ska ha istället, vi har pratat om att måla om det men tiden har gått. Ända till i somras då jag grep mig uppgiften an och började måla om. Av sex stolar blev det som synes fyra kvar, av flera orsaker. Ett av dem är att de andra två är i ett ganska rangligt tillstånd och att skruva hjälper inte, ett annat är att bordet faktiskt är lite för trångt för tre stolar på vardera sida, i alla fall när min stora sambo sitter där. Ytterligare orsak kan förstås vara att varje stol ska slipas, kvistlackas, grundmålas, målas två gånger, slipas och lackas. Ja... ni kanske förstår?

Bordet skulle ha fått en vacker vit yta, men av någon märklig anledning skar sig kvistlacken och färgen krackelerade. Jag misstänker att det har med själva bordsytans grundbehandling att göra, trots grundlig slipning av den slog den igenom. Det gör inte så mycket, istället fick ytan en nött och skrapad rå ton där den vita färgen fläckvis får lysa igenom. Lika shabby som resten av stolar och bordsben alltså, men matchande den gråa väggen.


lördag 11 februari 2012

Not my idea, but a cool one

Här om dagen blev jag inbjuden till Pinterest och en av de första bilderna jag hittade var ett på ett tangentbord som var altrat med washi tape. Jag visade sambon som meddelade att det där är ett Apple tangetnbord. Jag har ingen Mac så jag gjorde nog en trist grimas.
Tre sekunder senare lade han ovan tangentbord bredvid mig med ett skumt uttryck i ansiktet, varpå jag genast lade en beställning på washitape. Dagen efter testade jag tangentbordet och mina mungipor åkte ned igen. Varför? Jo för om du tittar noga ser du att detta tangentbord endast är utrustad med en shift-tangent och den sitter på fel sida. Jag kan meddela att det inte är helt enkelt att vänja sig vid.

Nu har jag en gubbe som ibland gillar mina galna infall.Eller snarare om de involverar teknik. Några timmar senare ringde han från jobbet, kopplade upp sig mot min dator och styrde om tangenterna i tangentbordet så att shift nu sitter på rätt sida. Jag och Isabel gick genast loss med washitapen och nedan ser du resultatet.

Medan jag ändå höll på fick sig musen också några varv med favoritmönstret.


torsdag 9 februari 2012

Love to dance

I somras när vi var i Turkiet var det minidisco varje kväll. Jag måste erkänna att det inte var precis vad jag föreställt mig men definitivt mycket bättre. En superduktig och trevlig tjej ledde dansen och visade alla rörelser och barnen härmade med stor koncentration efter, och jag kan berätta att koncentration krävdes, helt klart. En del av danserna var inte direkt oavancerade, snarare tvärt om. Inte ens vi vuxna lyckades hänga med.

Man skulle kunna tro att de inte tyckte det var roligt att döma av bilderna men då tar man miste, hela vår kväll fick planeras efter discot och inte en endaste liten minut fick missas!

De underbara blommorna är självklart från Manor House och en del av dem hittar du numera hos Mollys!

 På rubriken har jag faktiskt duttat crackle paint men det syns förstås inte.

Incekum Beach hette vårt hotell. Jag tog med mig de små förpackningarna med tvål och liknande. Det gäller att planera för sina layouter.


tisdag 7 februari 2012

Lovely


Så här fint och välmatchat kan det bli om man använder sig av Mollys shabby-kit. Här har Lilo kombinerat ihop papper från Kasiercraft och Basic Gray och man skulle kunna tro att de två inte går att bixa ihop på samma layout, men se, det är inga som helst problem. Det gäller bara att klippa ut mönstren.

Att klippa mönster är som ni vet en av mina passioner. Jag skulle nog klara mig helt utan dekorationer också om jag bara fick riktigt bra mönsterpapper att klippa i. Tyvärr tycker jag att det gått någon slags copy-paste hysteri i scrapbranschen och varenda tillverkare gör likadana papper, antingen med grafiska mönster eller blommor och fågelburar i kanterna. Det är som om ingen vare sig vågar eller har fantasi nog för att göra något eget och skulle någon mot förmodan göra det är det ingen butik som vågar ta hem det får då är det ingen som köper. Men seriöst, hur kul är det att köpa papper efter papper som vid en hastig anblick skulle kunna vara samma, eller åtminstone höra ihop?

Hm... hur var det jag egentligen hamnade i denna diskussion? Strunt samma. Visst är min dotter vacker? Och visst gillar ni min helt egentillverkade blomma? Den i papperslera?

Allt annat kan ni köpa hos Mollys. Min dotter är INTE till salu.




måndag 6 februari 2012

Jag älskar dig!


Temat denna månad hos Manor House är självklart kärlek. Jag fick utmana mig själv med att skapa ett kärleksfullt kort eftersom jag med åren uppskattar denna högtid mindre och mindre. Kärlek, omtanke och respekt ska man visa året om! En dag om året för att vara romantisk är ganska... krystat.

Men i alla fall, ett enkelt kort blev det, och självklart fick mottagaren det genast. Total uppskattning kan jag intyga att det var.

De vackra blommorna är givetvis från Manor House. Inte just dessa, men andra lika vackra hittar du numera hos Mollys till ett helt klart köpvärt pris!


söndag 5 februari 2012

I have an adiction...

Ja.. jag måste erkänna att jag har en last. Eller ett beroende. Några skulle nog påstå att jag har flera sådana men jag vill mena att allt annat bottnar i just den här lasten, beroendet eller kalla det vad du vill.

Jag älskar färger. Jag kan helt enkelt inte motstå när jag ser hylla upp och hylla ner med vackert sorterade färgade papper, pennor, band, spetsar... ja faktiskt också garn. Det senaste året har jag samlat på mig några nystan, mestadels inköpta på rea men också för att jag fått för mig att starta något litet eller stort projekt.

Det värsta... eller bästa är kanske att jag inte kan säga att jag är ensam om denna last i vårt hem. Av allt att döma är min dotter mig upp i dagen. Just nu virkar vi för fullt, på varenda ledig sekund.Vi virkar lappar, vi virkar runt och vi stickar med hjälp av Panduros Quick Knit. Isabel har virkat halsdukar och halsband till både stora och små. En regelrätt textilkonstnärinna är vad hon är.

De här söta små lapparna hoppas jag ska bli en filt till sovrummet. Jag älskar de varma, milda färgerna i kombination med de två jordtonerna och det krispigt vita i mellan.

Grönt, rött, blått och vitt är kanske inte min favortfärg men det är i de nyanserna vårt vardagsrum går och det är där denna filt kommer få vara när den blir klar. Garnet är tjockt, avsett för stickor 5 så det går relativt snabbt att virka.

Filten börjar ta sig, den är inte färdig än även om den är stor nog att kura ihop sig under och Isabel med glädje tar fram den och använder den trots att jag inte ens klippt av alla trådar på baksidan. Några lappar ska det bli till så att den blir riktigt stor.


lördag 4 februari 2012

And we have a winner!

Jag är glad över att hela 27 personer deltog i min lilla, superenkla utmaning i samband med AOS-forumets bloggparty. Nu har min kära sambo dragit en lott och vinsten tillfaller....







.....

Cissi!!!

Du skrev så här:
Cissi sa...
Vilken härlig blogg, vilken tur att hitta hit.
Man hittar så många härliga bloggar genom candys.

Länkar i min sidebar och blivit följare.


Grattis Cissi, mejla mig din adress så kommer din vinst. Antingen skriver du en kommentar som jag sedan inte publicerar eller så använder du formuläret till höger.

torsdag 2 februari 2012

Krispigt vitt


Ett av Inspirationstidningens teman var krispigt vitt. Jag gjorde en digital layout och skrev dessutom en liten artikel om hur man kommer igång med att skapa digitalt. Är ni nyfikna föreslår jag ett besök här.

Fotona är förstås från Sälen som vi besökte strax innan jul. Tre perfekta dagar med nysnö, skidåkning, mysig stuga med öppen brasa och allt man kan önska sig. Jag som hatar vintern älskar snö och kyla. Nu snöar det förstås här utanför med men det är ändå inte riktigt så mysigt än som det var i Sälen, men vem vet, det kanske kommer. 

Nu vet jag att flera av mina kära läsare är nyfikna på vem som vann mitt lilla blogcandy. Jag tänker hålla er på halster ett litet tag till och avslöja vinnaren i nästa inlägg. När den kommer? Hm... ja, det är ju för mig att veta och er att gissa.