måndag 20 februari 2012

Elsa berättar

Hej
Det är jag som är Elsa. Nu har jag bott här hos mina människopersoner i snart två månader och jag måste erkänna att min mamma hade fel. Hon sa att det krävs hårt arbete för att fostra människopersonerna, men det är inget emot sanningen. Jag kämpar varje dag med att få dem att uppföra sig men de verkar helt obildbara. Jag förstår inte hur de klarat sig utan en katt hittills. Det måste varit ett fullständigt kaos i detta hem innan jag kom. För att inte tala om att de inte har en susning om hur man behandlar en katt...

Ta till exempel detta med mat. Det är ju en hopplös historia från början till slut. De förväntar sig att jag ska äta kattmat. Sittandes på golvet. Har ni hört något så befängt? Maken till ociviliserat har jag aldrig hört. Varje dag sätter jag mig vid matbordet och väntar tålmodigt på att de ska lägga upp mat åt mig på en tallrik och vad får jag? Några små smakbitar de slänger ner på golvet vid mina skålar. Jag har till och med börjat med att sätta mig minimattepersonen, hon verkar vara lättast att fostra, men de begriper fortfarande inte hur jag vill ha det.

Varje dag åker de iväg till sina jobb och lämnar mig ensam hemma för att ta hand om hemmet. Det är ett hårt arbete ska jag tala om men jag gör mitt bästa. Jag håller den röda mattan i vardagsrummet i fin ordning, snart är den just sådär luddig som den ska vara. Förstår inte hur de stått ut med den hittills, alldeles slät och platt, inte minsta mysig... Sedan gäller det att pasa in alla leksaker, bollar och råttor under möblerna så att de får leta efter dem åt mig när de kommer hem. Ibland låter jag dem ligga mitt i hallen. De gillar att hitta mina saker på en massa ovanliga ställen. Mattepersonen brukar skälla på minimattepersonen om att hon ska städa sina saker och jag har visat minimattepersonen gång efter annan hur man gör men hon lär sig minsann inte. Hon förstår inte att man ska slänga in allt under soffan så hon ska slippa få skäll från sin mammaperson.

Här om dagen fick jag jobba extra hårt men jag tror att mattepersonen blev riktigt glad över mina bedrifter. De hade åkt iväg till sina jobb och stängt dörren om min toalett. Jag hade inget annat val än att hitta någon annanstans att uträtta mina behov. Det bar mig emot men eftersom mattepersonen pratat om en ny säng länge så valde jag sängen. När hon kom hem skällde jag ut henne först, hon ska inte tro att jag hjälper till med att byta säng sådär utan att få något för det. Kan ni fatta att det tog henne en halvtimme att förstå vad jag gjort? Jag var rent av tvungen att visa henne handgripligen till slut. Är era människopersoner lika korkade ibland som mina? Och jag fick inte ens ett tack för detta ska ni veta! Fast hon fick åka och köpa en ny bäddmadrass mitt i veckan.

Nu har hon i alla fall fått en ny säng och är väldigt glad, men jag själv är en aning besviken. Hon har inte blivit det minsta mer uppskattande över att jag tvättar rent henne varje natt. Jag som trodde att en ny säng skulle göra susen. Faktiskt får jag fortfarande kämpa och leta efter henne under alla täcken hon har innan jag kan tvätta henne. Jag har fått begränsa mig med att tvätta där hon är som lortigast. I ansiktet och i armhålan. Hon verkar inte alls speciellt uppskattande. Undrar vad jag ska göra åt det tro?



Här sitter jag och blänger på skatorna i trädet utanför. I sommar ska jag ta och ge igen. Jag ska bara träna lite mer på att flyga mellan våningarna här. Fast det får bli när mattepersonen inte är hemma för hon blev så upprörd sist när jag flög från övervåningen ner till vardagsrummet. Nu har de satt upp några genomskinliga skydd för att hindra mig. Som om det skulle hjälpa! Pyttsan... Korkade, det är vad de är mina människopersoner.

Ibland vill mattepersonen fotografera mig med sin kamera. Jag ställer upp, vill ju att alla ska förstå vem det är som bestämmer här hos oss. Det gäller bara att få henne att fota mig från min snygga sida. Hon retas ibland med mig för mina stora öron och kallar mig Dumbo. Så mycket vet hon. Vi Cornish Rexkatter ska ha stora öron. Det vet ju alla. Hur ska vi annars kunna hålla ordning på alla våra människopersoner?

3 kommentarer:

Marja/Miss Deerest sa...

Kära Elsa!

Vi förstår precis hur du har det. Vi är visserligen hundar (och mycket smartare än katter;) men vi vet också vilket hårt jobb det är att fostra människor. Kanske vi ses nån gång och då kan vi pigga upp dig med lite jaktlek...pälshäslningar från Polly & Juno:-)

Lilla07an sa...

Joo du Moma. Inte lätt att få en chef i huset. Och stackars chefen har det svettigt med sina arbetsuppgifter. Klart hon förväntar sig löneförhöjning sittandes vid bordet ;)

/Maria

Annette sa...

Haha, underbar läsning! Tänk vad en sådan liten missa kan lyckas med ;) Alice är ju litet större, eller ganska mycket större, men gör egentligen inget väsen av sig alls. Förutom på nätterna... när hon envisas med att ta en torrfoderkula - i taget - bära den från köket till vardagsrumssoffan med klorna klickande mot trägolvet... Knastra i sig foderkulan och springa klickande tillbaka till köket och hämta en till, och en till... Ganska svårt att sova när man hör det där kl två på natten. Men nu åker matskålen upp på kvällarna! Skönt att höra att missan acklimatiserat sig ordentligt! :)