Julen är snart här

Jag börjar detta inlägg med att visa några julfoton. Med dem vill jag önska er alla en riktigt god och skön jul med nära och kära, god mat, skön värme och härlig kvalitetstid med familj och barn. Lite längre ner kommer några reflektioner jag inte kan låta bli att dela med mig av så här inför jul.

På väg till Stockholm för att se på julskyltningen.

Granen står så grön och gran...

Hann du med julstädningen eller fick du ta hjälp av Rut?

Julskinkan har inte rymt från detta bord, dock ser den lite annorlunda ut kanske.

Så här mysigt hade vi det i Sälen, så här skulle man fira jul, inte med det snöslask som väntar imorgon.Detta var utsikt från stugan.

Vad vore julen utan blommor?

Tiden fram till jul har gått oerhört fort i år tycker jag. Vi hann knappt komma hem från Egypten så var december här och jag förundrades över den milsvida skillnaden mellan Jungle Aqua Parks pooler och de svenska juldekorationerna på Drottninggatan. Det är knappt man kan begripa att de två till synes skilda värdarna kan existera parallellt och samtidigt på samma jord.

Vill man se skillnader behöver man tyvärr inte åka till Egypten mitt i vintern. Jag ser skillnader dagligen och förundras över att de förekommer i vårt samhälle. 

Varje arbetsdag kliver jag av pendeltåget på Centralen och ofta tar jag vägen under marken nu när det är kallt, genom tunnelbanan och upp vid Sergels torg. Jag går i min egen bubbla med mysig musik som gör mig glad eller bara lugn inför den kommande dagen, jag ser de stressande människorna runt mig och försöker undvika att krocka med någon, jag drar ut på lugnet och låtsas att det är en verklighet jag inte är del av, bara en åskådare i. Alla omkring mig är lika stressade, målmedvetna och på väg mot en ny dag. Igår var det fler än vanligt som redan så tidigt drog på sina resväskor. Resväskorna gissar jag var fyllda av fyllda av julklappar och presenter och människorna av förväntan och förhoppningar inför en fridfull jul med familj, nära, kära, mat och värme. 

Samtidigt, i samma tunnelbana, samma station finns en hiss med glasväggar. I den sitter en utslagen kvinna och försöker behålla värmen i den isande kylan. Hon har ingen resväska, inget mål, ingen familj som väntar på hennes presenter. Allt hon har bredvid sig som håller henne varm är en flaska eller kanske är det något annat, värre. Ingen frågar efter henne, ingen förväntar sig att hon ska dyka upp. Hon ser inte världen omkring sig, hon har ingen musik i öronen, ändå  befinner hon sig i en helt annan värld. 

Jag fortsätter vidare mot mitt jobb, jag arbetar hela förmiddagen och på lunchen stressar jag ut på en drottninggata som nu är full av turister med sina kameror och mindre målmedvetna steg, full av stressande lunchmänniskor som passar på att handla julklappar på sin korta timme, och full av… nå ja kanske inte full men jo, av ett stort antal tiggare. 

På min korta promenad till Hötorget möts jag av ett antal tiggare som står, sitter, knäar på den kalla gatan. Ingen av dem ser svenska ut, ingen av dem verkar vara bosatta i Stockholm. Jag har gått denna gata fram och tillbaka ett antal gånger och känner igen deras ansikten. Jag slås av tanken att de nu blivit fler inför jul, att det tillkommit nya ansikten. Jag frågar mig återigen om de rest hit för att tigga? Jag kan inte låta bli att fundera på livsödena bakom dessa ansikten. Vad är det som får en människa att sjuka så lågt? Finns det inget annat alternativ? Är tiggeri också ett jobb som vilket som helst? Och en del av mig undrar också varför vi inte har någon slags lagstiftning som förbjuder tiggeri, i alla fall dessa människor som uppenbart kommer hit för att försörja sig genom att spela på våra dåliga samveten, som efter stängningsdags försvinner från gatubilden för att klockan tio dagen efter återigen dyka upp likt gatumusikanterna.