måndag 20 juni 2011

Modebloggen för kärringar - goes whild and crazy

Observanta läsare har noterat att jag redan tidigare under dagen utlovat vara lite crazy idag. Dessa läsare blir säkert något förvånade, ja de kanske rent av idiotförklarar undertecknad när jag avslöjar att min crazyness resulterade i en stor kasse från Dea Axelsson som för övrigt har sommarrea som alla andra just nu. En butik som till och med i mitt kärringtycke är ganska tantig och med minst sagt fluktuerande standard både avseende stil, butiksupplevelse och inte minst klädernas kvalitet och passform. Kanske ska man vara ännu lite mer kärring än jag för att till fullo uppskatta Knallelandkänslan i butiken och på kläderna. Men faktum är att det finns ett och annat plagg jag inhandlat där och faktiskt varit nöjd med. I alla fall försöker jag intala mig det, fast jag faktiskt inte kan komma på ett enda sådant plagg i skrivande stund.



Nej, slut på svamlandet, ni undrar nu förstås hur dagens inköp kvalificerar sig till att kallas ”whild and crazy”. Jag tänkte faktiskt låta er gissa det. Vad tror ni påsen innehåller? Ni som sett mina "dagens outfit" eller rent av känner mig live kan säkert börja gissa även om själva butikens namn kan göra er vilsna. Bara för att jag är den hjälpsamma typen tänkte jag faktiskt ge er en ledtråd. Ganska nära Axelssons ligger nämligen en av mina favoritbutiker, Deichmann. Där inhandlades följande skönheter som ni får en liten glimt av som hjälp i era gissanden.



Jag ska också säga att kassen innehåller fem plagg, ett av dem är säkert omöjligt att gissa och har inte alls med resten att göra, det är ett berättigat köp mitt i resten av okynnesköp av plagg jag knappast kommer att använda. Det plagget ska nämligen ersätta ett annat som jag faktiskt, hör och häpna, har slitit ut. Inte på samma sätt som Amanda sliter ut sina plagg men ändå.

Och nu tar vi ett hastigt hopp till nästa ämne. I dagarna såldes Marilyn Monroes klänning för ynka 24 miljoner kronor rapporterar DN. Jag kan berätta att det inte var jag som köpte den.



Vem har inte drömt om att stå i en sådan klänning ovanför tunnelbanans utblås? Vad filmen egentligen handlade om har nog de flesta av oss ingen som helst aning om. Denna femtiotalsstilikon har förmodligen satt sina spår i fler dagdrömmar än vi kan räkna skulle jag tro och på något sätt tycker jag att femtiotalets skönhetsideal är betydligt mer tilltalande än dagens benragelmode är. För säga vad man säga vill om sköna Marilyn, trots en helt perfekt kropp skulle hon fått banta för att bli fotomodell idag då till och med Big is Beautifulmodellerna framstår som späda i jämförelse med mig.




Varför denna klänning fick följa med mig hem är egentligen en fullständig gåta för mig, ännu efter ett år. Visserligen är den prickig och visserligen är den i omlottmodell som dessutom med sin vidd påminner en aning om Marilyns klänning, men att modellen skulle vara smickrande för en inte precis fotomodellsmal kropp är synd att säga. Bättre självkritik än så brukar jag faktiskt ha, men jag får helt enkelt skylla på prickarna och Marilyn.

Det här med storleken på modellerna diskuterades då och då på 80- och 90-talen kommer jag ihåg, men det är en diskussion som idag tycks vara utdöd. Vi har accepterat att alla plagg visas på smala kvinnor på gränsen till självsvält som aldrig ens på nära håll sett vare sig gäddhäng eller bilringar. Estetiskt mer tilltalande förvisso, men också gravt vilseledande. De plagg som sitter perfekt på en klädgalge sitter långt ifrån perfekt på en mer medelnormal kropp. Jag ställer mig också undrande till om min sjuring verkligen ska sitta och fundera på om hon blir tjock av att äta en portion till eller en bulle och om unga flickor ska behöva bekymra sig om låren går ihop och de borde banta. Idag diskuterar vi hellre att barn är tjocka och hur de ska bli smala istället för att ge dem en sund kroppsuppfattning genom att visa förebilder med en hälsosam kropp som inte bara är perfekt smal utan som också skulle kunna tillhöra en helt normal, vanlig människa som existerar i verkligheten, lever ett normalt liv och inte har sitt huvudsakliga uppehälle i att agera klädhängare för modeindustrin.

4 kommentarer:

Anna sa...

Hej!!

Nu har jag inte följt dig så jätte länge men jag gillar dina inlägg om kläder och hur dom sitter, dom är klockrena.
Tänkte iaf ta och gissa vad du kan ha med dig hem i kassen och min gissning är ett par jeans.

Ha en bra dag!
Mvh,
Anna

Annette sa...

Du är så snygg i din fina klänning! Älskar både klänningen och skorna (båda paren). Tyvärr passar inte jag i den längden på klänning eftersom jag är kort, men sådant går ju alltid att fixa.

Ärligt talat undrar jag om det inte är modeskaparna som gillar de supersmala extrema modellerna. Vi andra tycker fortfarande att det är både snyggare, sexigare och mer eftersträvansvärt att se ut som Marilyn Monroe gjorde. Hon var vacker. Jag tycker att Yvonne Ryding är en riktig skönhet, trots att hon numera inte är trådsmal. Hon utstrålar sundhet, livsglädje och har utstrålning.

Såg du mitt svar i min blogg pånskötsel av syrener som fungerar?

Ha en bra dag!

Anonym sa...

Jag går lite wild and crazy och gissar på polotröja och en kofta!
ninaerica

Anonym sa...

Hej, har sett din blogg forst idag och jag tycker du ar jattesnygg i den dar klanningen och i de dar skorna! Sjalv ar jag spinkig och har slutat forsoka ga upp i vikt (far bara farligt hogt kolesterol) och skulle aldrig fa ett sadant snyggt decolletage som du!