måndag 21 mars 2011

”18 års fängelse för hedersmord”

Det finns ingenting i vårt samhälle som ens är i närheten av heder när det handlar om mord. Jag frågar mig varför media envist håller fast vid termen som om det vore en förmildrande omständighet för något av det vidrigaste, mest oacceptabla någon kan göra – med berått mod mörda en annan människa.

4 kommentarer:

Frideborg sa...

Jag håller med, det finns ingen heder i att ta nån annans liv. det är ett fruktansvärt brott och jag kan inte med ord beskriva hur jag skulle vilja göra mot den som begår det brottet. Det är bara hoppas att livet blir ett helvete för förövaren/förövarna.
Samtidigt vill jag passa på att säga att du gör underbara grejer här på bloggen. Det är underbara konstverk. Jättefin dotter du har.
Kram Marina

Annette sa...

Jaa du, det här ämnet har jag upprörts över i många år nu. Gissa om jag blev chockad på mitt första större seminarium som doktorand i juridik i Uppsala, med alla centrala figurer för ämnet inbjudna, och ämnet är om man skall anpassa lagen efter dem som ser det som en heder att avsluta andras liv... Alltså anpassa straffskalan och utdöma lindrigare straff om det finns förmildrande omständigheter, som att det finns kulturella skäl till brottet, till exempel det man kallar hedersmord... Jag kunde inte förstå att det var på fullt allvar, men tro mig, det var det... Jag är visserligen jurist, men förtroendet för rättsväsendet har fått sig en rejäl törn.

Monika sa...

Annette, på något sätt förvånas jag inte över det du skriver. Någonstans tror jag att det finns en missriktad politisk korrekthet hos makthavare och media i det här fallet. Vi ska alltid vara så himla omtänksamma om andra människors kultur att vi till och med i detta är villiga att "officiellt" erbjuda en förmildrande omständighet, men i själva verket tror jag att både makthavare och media inser hur befängt det är även om man inte vågar stå för det av rädsla för att betraktas som mindre tolerant.

Annette sa...

Jag tror att du har helt rätt. Jag har gått igenom alla förarbeten kring ett stadgande i grundlagen om invandrars och minoriteters kulturella och religiösa rättigheter, och det som präglar resonemangen är verkligen rädsla för att stöta sig åt något håll, villket bara har lett till osäkerhet och villrådighet om vad som gäller. Så här fungerar det politiskt i den här frågan, men man tycker att forskare inte skall vara lika ängsliga utan kunna ta en debatt om det blir någon. Tänk all tid och alla pengar som bara rinner iväg till ingen nytta, som kunde satsats på konkreta saker som skulle kunna göra skillnad. I hedersfrågan har massor med pengar gått till att utreda hur man skall agera i fråga om gärningsmannens straff, om det skall anses förmildrande med mord i vissa fall, istället för att fokusera på brottsoffren, kvinnorna som fortfarande i dag lever i fara för sina liv, trots att vi borde ha kommit längre med tanke på hur länge sedan det var vi uppmärksammade problemet i Sverige, inte minst genom Fadime. Sorgligt.

Kanske en mening/ödet att du tog upp det här. Jag har känt mig så trött på forskarvärlden, maktlös och frustrerad, men det kanske är dags att skriva klart min bok nu och ändå försöka göra skillnad, om än liten.