tisdag 24 augusti 2010

Mellan garaget och min dörr

Jag ser henne så fort jag kommer ut genom garageporten. Hon står där, iklädd hjälm, handleds- armbågs- och knäskydd och ser så liten ut jämfört med de andra barnen på sina cyklar. De ler mot mig och några av dem cyklar iväg. En bil tutar envist och vi som står där undrar vad den vill.

”Mamma det var roligt i skolan idag” säger hon med ett lyckligt leende och under några sekunder undrar jag vad hon menar. Vaddå skolan? När växte min lilla bebis upp till ett skolbarn? Hur gick det till? Jag som tyckte att det var tillräckligt skrämmande att lämna henne på dagis, nu går hon i en skola full med främmande, stora barn som inte alls förstår att hon är min lilla älskling, mitt allt, det käraste och mest värdefulla jag har. Hur ska de förstå att hon är speciell, ett mirakel som jag fått till skänks, hur ska de begripa att vara rädda om henne, ta hand om henne och se till att hon är lika trygg med dem som med mig?

”Var det roligt i skolan? Vad fick ni göra?” frågar jag och låter glad fast jag helst vill gråta över att tiden gått så fort och att den lilla bebis som jag nyss höll i mina armar börjar bli stora flickan, så där otäckt självständig att hon snart inte kommer vilja ha mina pussar och kramar.

”Vi fick skriva våra namn och sätta på en låda och nu har jag redan en teckning i min låda.” svarar hon lite andlöst och är redan på väg in i nästa äventyr med sparkcykeln. Hon anar inte alls att jag tycker att hon ska ha sina teckningar i en låda här hemma, där jag kan skydda dem och framför allt skydda henne från allt och alla. Hon behöver ingen låda på en hemsk skola, inget namn på en hemsk låda, och ingen låda heller för den delen. Här hemma kan hennes teckningar ligga överallt för det är just där de legat i alla år. Här hemma kan hon rita så många teckningar hon vill på en dag och hon behöver inte ens lägga dem i en dum gammal låda. Så det så.

”Men nu ska du väl komma med mig in nu?” frågar jag henne fast jag vet svaret. Hon vill inte följa med in och mysa med mig som vi gjorde nyss, eller var det förra året? Hon vill inte längre titta på Bollibompa, eller ligga i sängen och lyssna på en saga. Hon vill vara där ute, fast det regnar, och leka tillsammans med sina nya kompisar som jag inte längre känner. Mamma får titta själv på TV:n och krama Fidde i sin ensamhet.

4 kommentarer:

La Vikinga sa...

Usch så hemskt att vara mamma - så det roliga varar vara i typ 6-7 år och sen är det kört? Jag känner verkligen med dig fast jag inte vet precis hur det känns!!

Hälsningar från en som inte har några alls...

Aase sa...

Åh Moma, det är svårt när barnen växer. De blir såååå stora när de börjar skolan ;) Men du har gett henne en trygghet av att vara älskad det gör henne stark i sitt möte med alla andra barn och vuxna. Mamma är och förblir den viktigast personen men den tar andra skepnader.
Krama du Fidde en stund det kanske hjälper din ångest över tiden som försvinner så fort, den lilla skolhönan kommer behöva sina mamma kramar också :) Kramkram Aase

Kajsa sa...

oj vilken text.. känns igen mkt..
jag sitter i en annan sits. min bebis har blivit så stor att hon har börjat gymnasiet i en annan ort.. nu får jag bara titta på henne och krama henne varje helg.. men tack gode gud för de helgerna.. hon kom hem första helgen nu som var, och på söndagen så säger hon.. herregud! jag längtar till skolan,, vad ni håller på.. helt plötsligt var inte våra skämt och vårt sätt att kommentera varandra på ett ett skämtaktigt sätt ok längre.. hm.. vad hände på den veckan? njut av gullhönan och ta till vara på varje stund.. det går inte långsammare nu när hon har börjat skolan.. nu räknar man terminer och inte år längre.. och då rusar tiden iväg..
kram kram
Kajsa som hittade vägen hit genom min "ängla"syster..

Monica sa...

Jo du, det här känner jag igen. Men som Aase skriver så behövs du fortfarande och det kommer alltid att vara så! Efter allt frigörande känner de sig inte längre "fångade" av mamma och pappa utan kommer tillbaka med kramar och "Jag älskar dig!". Underbart. :)