An other persona

Det finns få TV-program jag faktiskt följer. Det är inte så att jag inte har försökt, men jag har grundligt misslyckats. Min tid, eller kalla det prioriteringar, har helt enkelt inte plats för timmar av degande i TV-soffan, för att inte tala om att min Alzheimers light gör det extremt svårt, för att inte säga omöjligt, för mig att komma ihåg vilka veckodagar som ska bokas upp.

Det finns dock ett undantag. Doktor House. Jag är barnsligt förtjust i denna serie och varje vecka är infinner sig en stund av ren njutning när jag får se House och hans team av uppdiktade läkare uträtta stordåd och rädda patienter från diverse mystiska och svårdiagnostiserade sjukdomar. Det är inte utan att jag efter varje avsnitt funderar på om jag inte har någon märklig åkomma som kan behöva ses över av en läkare… ända tills jag drar mig till minnes mitt senaste läkarbesök som var så långt ifrån House man kan komma. Om man bortser från undersökningen i sig, som var minst lika motbjudande. För att inte tala om att jag säkert skulle avlida i vårdkön innan en läkare ens försökte ställa diagnos.

Ju mer jag tänker på det hela desto mer tilltalad blir jag av tanken på att faktiskt gifta mig Greg House. Med tanke på vår fantastiskt välfungerande vårdapparat så är det kanske ändå inte konstigt att läkare rankas som högst på äktenskapsmarknaden. Råkar du bli sjuk är det säkrast att du har en egen sådan om du ska få både vård och diagnos innan du dör.

Fast tro nu för allt i världen inte att min kärlek till den uppdiktade House är tillräckligt stark för att min senila hjärna ska lyckas komma ihåg vilken dag den går på. Nej, sådant har vi modern teknik för…

Och i brist på möjligheten att äkta den gode House så har jag tagit honom till mig på annat vis. Hans knallblåa får helt enkelt övervaka mitt dagliga surfande från och med nu. Det känns tryggt, och att berätta om mina inbillade krämpor för honom är säkert minst lika givande som att uppsöka en verklig läkare.