lördag 6 mars 2010

Detta med att N Ä S T A N lyckas…

Jag gjorde en layout om det en gång. Om att hela mitt liv har jag varit second best, nästan lyckats, nästan nått mina mål. På precis alla plan. Vad beror det där på egentligen? Finns det människor som helt enkelt är second best? Eller upplever man sig vara second best om man hela tiden sätter ribban något högre än vad man har förmåga att nå? Eller handlar det om att man aldrig riktigt tror sig själv om att kunna nå ända fram och därför nöjer sig med fyra plus istället för femma?

Och varför är det egentligen så viktigt att vinna? Att komma först, vara bäst, nå målen men stakat ut? När nuet och det som är, faktiskt är ganska bra och trevlig så som det är? Varför hela tiden längta efter mer? Hur lär man sig att inte bara uppskatta det man har, för det gör jag, utan också acceptera att det som är, är det bästa jag kan bli?

Fast… vad är människan utan drömmar? Visioner? Mål? Ett höstlöv blåsandes i vinden utsatt för andras och naturens nycker? Vad blir man om man inte sätter ribban högre än vad man vet att man kan nå? Fast på marken, låst vid livets petitesser, inmålad i ett hörn utan ambitioner att komma någon vart.

Men… vart är "någon vart" som min pappa brukar säga? Handlar det om hus, hörnsoffa, herrgårdsvagn, husvagn och sjönära sommarstuga? Eller är det något annat? För när livet nästan tagit slut och jag sitter där på hemmet och allt jag har att leva på är de minnen jag tagit med mig, vilka minnen är det jag då kommer leva på och avsluta mitt liv på? Är det huset, sommarstugan, eller det liv jag levde? Och spelar det då någon roll om jag faktiskt ägde huset eller hyrde det?

4 kommentarer:

Susanne sa...

Jag kan känna igen det där eftersom jag själv är en ständig 4/5. Men ofta när jag haft flyt (tex med ett jobb) så har jag alltid tänkt att jag haft TUR.
Själv har jag oftast haft problem med att tycka att jag har ett värde. Jag är värdefull. Jag kan ganska mycket. Egentligen. Men jag tror mig inte om mycket.
Ser mig som en BEIGE person.

Sen tycker jag inte att det är fel att sträva efter sina drömmar tex en stuga vid havet eller vad det nu är man önskar sig.

Och nu sitter jag och filurar på om jag ska hoppa på din stora tävling eller inte. Jag har faktiskt en del ideer =)

♥♥♥ Kram på dig M.

Anonym sa...

Vem är det som säger att du alltid är second best? Är det du och dina krav på dig själv eller är det omgivningen? Istället för att tänka på att man inte vann, eller nådde just dit man ville kan man ju fokusera på det man gjorde på vägen. Att man försökte, att man vågade, att man tog sig från den plats man var på och närmade sig ett annat mål.

Är det någon i omgivningen som får en att känna sig som second best kanske man ska fundera på vad den egentligen tillför.

Jag tittar in här varje dag, nästan, för att se dina underbara sidor och bilderna på blommor från er husvagn (JA; jag längtar till våren). Du gör otroligt fina saker!

ninaerica

elsamaja sa...

Så klokt skrivet!
Det är nog mycket, att man själv sätter för höga krav på sej själv, och samhället som sådant, är ju i mångt och mycket så, att det är lätt att dras med, i att det måste gå att uppnå nåt mer.
Jag har nog våra helvetesår, med olyckor, sjukdomar och fansttyg, att tacka, för att jag nog, ganska mycket iallafall, kan leva i nuet, och glädjas åt små saker, mycket mer än jag gjorde för 10 år sedan.
Sen är det ju solklart, att jag drömmer om att kunna göra olika saker, som är ouppnåeliga, men drömma ska man göra.

Kram

Marie/Mison sa...

Känner igen det där. Ibland tror jag att man behöver höra någons annans uppfattning om en själv. Det kan var ganska upplyftande. Kanske man skulle spela in sig själv på film en dag och se hur man ter sig? Det gjorde vi när jag gick en specialistutbildning inom Kardiologi. Vi filmade hur vi agerade under ett hjärtstopp. Tvärt om mot vad jag trodde så såg jag väldigt säker, kompetent och ostressad ut. Efter det har jag ändrat uppfattning om mig själv lite. Fick liksom bekräftat att jag nog är ganska bra i alla fall. Jag har nog ändå någon stans vetat det - men det är ju sällan man får bekräftelse på sånt i vårt samhälle. Vi är ju lite för "lagom" i detta landet, och att sticka ut uppmuntras ju sällan, eller hur?

Sen är det väl fantastiskt att ha MÖJLIGHETEN att ha ngt att sträva efter. Tänk om man inte skulle kunna förställa sig själv ha dessa saker. Leva utan visioner - skulle det verkligen gå? Då skulle jag nog duka under i en stor depression.