G45 - dt contest

Jag tänkte bjuda er på mitt bidrag till finalen av G45:s dt-uttagning. Den här layouten fick åka iväg till Portland. Ska jag var helt ärlig är jag riktigt nöjd med den och om jag inte blir uttagen så kan jag bara konstatera att jag gjort mitt bästa och tänker vara nöjd med min insats i alla fall. Går jag inte vidare kan jag inte skylla på att jag inte skickade en av mina bästa layouter, då får jag helt enkelt se det som att min smak inte är den samma som juryns som valde konkurrenterna.

This is my layout for the finals of the G 45 dt-contest. I must say, I was totally happy with this layout so if I don´t win, it won´t be because I sent a layout I could have done any better.

På söndag...

Missa inte att klicka in på Allt om Scrap! Jag lovar en huvudupplaga väl värd att läsa!

An other persona

Det finns få TV-program jag faktiskt följer. Det är inte så att jag inte har försökt, men jag har grundligt misslyckats. Min tid, eller kalla det prioriteringar, har helt enkelt inte plats för timmar av degande i TV-soffan, för att inte tala om att min Alzheimers light gör det extremt svårt, för att inte säga omöjligt, för mig att komma ihåg vilka veckodagar som ska bokas upp.

Det finns dock ett undantag. Doktor House. Jag är barnsligt förtjust i denna serie och varje vecka är infinner sig en stund av ren njutning när jag får se House och hans team av uppdiktade läkare uträtta stordåd och rädda patienter från diverse mystiska och svårdiagnostiserade sjukdomar. Det är inte utan att jag efter varje avsnitt funderar på om jag inte har någon märklig åkomma som kan behöva ses över av en läkare… ända tills jag drar mig till minnes mitt senaste läkarbesök som var så långt ifrån House man kan komma. Om man bortser från undersökningen i sig, som var minst lika motbjudande. För att inte tala om att jag säkert skulle avlida i vårdkön innan en läkare ens försökte ställa diagnos.

Ju mer jag tänker på det hela desto mer tilltalad blir jag av tanken på att faktiskt gifta mig Greg House. Med tanke på vår fantastiskt välfungerande vårdapparat så är det kanske ändå inte konstigt att läkare rankas som högst på äktenskapsmarknaden. Råkar du bli sjuk är det säkrast att du har en egen sådan om du ska få både vård och diagnos innan du dör.

Fast tro nu för allt i världen inte att min kärlek till den uppdiktade House är tillräckligt stark för att min senila hjärna ska lyckas komma ihåg vilken dag den går på. Nej, sådant har vi modern teknik för…

Och i brist på möjligheten att äkta den gode House så har jag tagit honom till mig på annat vis. Hans knallblåa får helt enkelt övervaka mitt dagliga surfande från och med nu. Det känns tryggt, och att berätta om mina inbillade krämpor för honom är säkert minst lika givande som att uppsöka en verklig läkare.

Mer från Skaparlusten

Jag utmanade mig själv genom att försöka mig på månadens skiss från Prima. För mig som aldrig klarar av att följa en skiss var det svårt, och kanske dubbelt svårt eftersom skissen inte var gjord för A4 precis. Jag vet inte om det ens syns att jag använt mig av skissen och jag förstår absolut inte varför jag gav mig på den, när jag inte tyckte att den var minsta lilla inspirerande...

Bilderna på Isabel är nästan nytagna, när vi var på utflykt vid vår badsjö för två veckor sedan. Däremot har jag redigerat dem i Photoshop och tagit bort det mesta av fägen utom på hennes ansikte och lagt dit journalingen i nederdelen. Det passar mig perfekt för jag får sällan plats till att skriva något när layouten väl är färdig.

Mer från CountryScrap

Här är min andra layout med material från CountryScrap. Om jag nu ska välja bara en detalj på layouten attlyfta fram extra mycket så måste jag välja det supersöta gångjärnet i silvermetall, som finns i butiken, och gillar man metall ska man absolut besöka CountryScrap för de har så mycket fint och prisvärt att jag riskerar att handla mer än vad jag kommer att kunna skapa.

och förresten, min finalist layout till G45 har kommit fram nu! Yay!

Jag kan glädja konkurrensen...

... med att min tävlingslayout för Graphic 45:s dt-uttagning fortfarande inte kommit fram. Posten, detta fantastiska verk som i likhet med det andra svenska statliga bolaget SJ säljer tjänster de absolut inte har för avsikt att leverera, (vilken helt oslagbar affärsidé, speciellt när det finns idioter som jag som faktiskt köper tjänsten) har än en gång lyckats med konststycket att slarva bort en av mina loer. I eftertankens kranka blekhet kan jag konstatera att jag lika gärna kunde besparat mig den där lördagen jag ägnade åt att skapa en lo som någon på postens utrikesterminal nu stulit eller kastat i soporna och gjort något annat för de 155 kronorna i porto och de dryga hundringarna i material...

Bitter, förbannad?

Skulle jag?

Å inte då... jag får ju den ena chansen efter den andra att skapa åt företag som G45...

I can now make my competitors at the G45 dt-contest happy, my layout seem to have gotten lost some where over the Atlantic. Our Postal service are simply one of the kind and I am a one of the kind idiot thinking that thay would actually deliver what I have payed for...

Längtar...

Jag gillar inte att skryta men jag måste säga att det dt-kit jag fick av Countryscrap var lite som att få allt på sin önskelista. Härliga Prima-papper, blommor och ja, till och med Fluid chalk, den enda färg jag använder – Chestnut roan.

Det var inte precis direkt svårt att skapa en layout av det materialet, tvärt om. Det räckte att titta på det ena mönsterpappret för att layouten liksom av sig själv skulle lägga sig på plats. Allt som återstod var att lägga till lite detaljer och ett foto. Det är inte utan att jag får vårkänslor när jag ser layouten. Hoppas att ni också får det, för snart är det vår!

Jag använde det prickiga pappret att skriva ut texten på, sedan ruggade jag kanterna, men när jag väl sick-sackat runt med maskin syns inte det så väl. Även på den här layouten har jag använt en bit av en av Primas förpackningar, de nya är inte lika vackra som de gamla, men jag klippte runt mönstret (självklart) och texten tycker jag passar extra perfekt. Pioer är nämligen min favoritblomma och det i min trädgård som ger mig störst lycka, men till sommaren kanske pionerna får konkurrens med stockrosorna jag just beställt fröer till. Jag har ju inte precis gröna händer, så vi ska kanske inte ha allt för höga förväntningar…

I got my first dt-kt from Countryscrap and I just have to say, it was a bit like Christmas and getting al I wished for. I do love how this layout turned out, but in al honesty, it kind of made it selfe, it´s impossible not to succeed with material like this to work with.

I cant help but getting spring-feelings when looking at this layout, hope you feel the same, cause it is spring… soon. The flowers on the pic (I don´t know their name in English) are my absolute favorite in my garden.

Skaparlustens stora månadskit - ett måste...

... ja, i alla fall om du älskar Prickigt, Prima och ljuva, bleka sommarfärger som passar till allt...

Jag har kompletterat kitet med filtramen som är en dekoration jag kanske aldrig hade vågat lägga så mycket pengar på om inte Ilona varit vänlig att skicka den till mig. Den finns på Skaparlusten och kommer i set om tre och nu när jag provat den inser jag att det definitivt är en måste ha grej också, för mer dekorationer än så behövs faktiskt inte på en layout!

Här har jag dock kompletterat med urklippta fjärilar och en av dekorationsfjärilarna från Prima som ingår i kitet. Den fjärilen är utrustad med en hårklämmaliknande grej i bak som gör den jättepraktisk till "beyond the page" projekt, eller till Isabels hår. Vad som är än mer praktiskt är att den lätt går att klippa bort vilket gör att fjärilen inte blir så bulkig på en albumsida.

Fotot har jag redigerat i Photoshop och lagt på en ram från Prima Hybrid som jag sedan klippt runt. Det rosa pappret har jag stansat med min hörnavrundare för att få den fina bågkanten. Rubriken är utskuren ur ett av de där superglittriga pappren med min Gazelle.

Detta med att N Ä S T A N lyckas…

Jag gjorde en layout om det en gång. Om att hela mitt liv har jag varit second best, nästan lyckats, nästan nått mina mål. På precis alla plan. Vad beror det där på egentligen? Finns det människor som helt enkelt är second best? Eller upplever man sig vara second best om man hela tiden sätter ribban något högre än vad man har förmåga att nå? Eller handlar det om att man aldrig riktigt tror sig själv om att kunna nå ända fram och därför nöjer sig med fyra plus istället för femma?

Och varför är det egentligen så viktigt att vinna? Att komma först, vara bäst, nå målen men stakat ut? När nuet och det som är, faktiskt är ganska bra och trevlig så som det är? Varför hela tiden längta efter mer? Hur lär man sig att inte bara uppskatta det man har, för det gör jag, utan också acceptera att det som är, är det bästa jag kan bli?

Fast… vad är människan utan drömmar? Visioner? Mål? Ett höstlöv blåsandes i vinden utsatt för andras och naturens nycker? Vad blir man om man inte sätter ribban högre än vad man vet att man kan nå? Fast på marken, låst vid livets petitesser, inmålad i ett hörn utan ambitioner att komma någon vart.

Men… vart är "någon vart" som min pappa brukar säga? Handlar det om hus, hörnsoffa, herrgårdsvagn, husvagn och sjönära sommarstuga? Eller är det något annat? För när livet nästan tagit slut och jag sitter där på hemmet och allt jag har att leva på är de minnen jag tagit med mig, vilka minnen är det jag då kommer leva på och avsluta mitt liv på? Är det huset, sommarstugan, eller det liv jag levde? Och spelar det då någon roll om jag faktiskt ägde huset eller hyrde det?

O happy Friday!

Jag satt på jobbet i förmiddags och kom på att det är fredag idag. Den femte närmare bestämt och idag skulle finalisterna Graphic 45:s dt-call annonseras. Att jag inte var en av dem visste jag för i så fall hade de ju mailat mig… eller?

I was sitting at work this morning, realizing that it is Friday today. Friday the fifth, to be more exact. I also realized that today is the day that Graphic 45 would announce the 20 finalist for they DT-call. And… I also realized that I wasn´t one of the finalists… or am I?

Jag kan ju meddela att jag blev så chockad att jag inte kunde låta bli att uttrycka min förvåning högt. I ett kontorslandskap. Men när jag förklarade förstod till och med vår högst opysslige, manlige controller min glädje. Nu vet jag att det finns några som håller tummarna för mig.

I can tell you that I was a bit surprised. Just to use the understatement of this year. I couldn’t help but expressing my astonishment loudly… in the landscape… Then I had to explain to my colleagues but even our very un-scrapbooking male controller understood my happiness.

Gunga tillsammans

Kusinerna gungar i trädgården hemma hos A. De är så härliga att se tillsammans de här två flickorna. Kusinen så allvarlig och stillsam och I hennes raka motsats, både till utseende och till sätt. Och ändå så är det så att Picasas ansiktsigenkänningsprogram ibland blandar ihop de två ansiktena, I:s och A:s, vilket är skumt för av alla tusentals ansiktsbilder den sökt sig igenom nu har den inte missat på någon annan. Dessutom, vilket är en mer förunderligt för mig, så lyckas den para ihop bebis-Isabel med 5-års-Isabel. Till och med Isabels dockor håller den isär. Hur funkar det egentligen? Lite häftigt tycker jag.

Och ni har väl inte missat den stora tävlingen på AOS???

Mars