Jag gjorde en layout om det en gång. Om att hela mitt liv har jag varit second best, nästan lyckats, nästan nått mina mål. På precis alla plan. Vad beror det där på egentligen? Finns det människor som helt enkelt är second best? Eller upplever man sig vara second best om man hela tiden sätter ribban något högre än vad man har förmåga att nå? Eller handlar det om att man aldrig riktigt tror sig själv om att kunna nå ända fram och därför nöjer sig med fyra plus istället för femma?
Och varför är det egentligen så viktigt att vinna? Att komma först, vara bäst, nå målen men stakat ut? När nuet och det som är, faktiskt är ganska bra och trevlig så som det är? Varför hela tiden längta efter mer? Hur lär man sig att inte bara uppskatta det man har, för det gör jag, utan också acceptera att det som är, är det bästa jag kan bli?
Fast… vad är människan utan drömmar? Visioner? Mål? Ett höstlöv blåsandes i vinden utsatt för andras och naturens nycker? Vad blir man om man inte sätter ribban högre än vad man vet att man kan nå? Fast på marken, låst vid livets petitesser, inmålad i ett hörn utan ambitioner att komma någon vart.
Men… vart är "någon vart" som min pappa brukar säga? Handlar det om hus, hörnsoffa, herrgårdsvagn, husvagn och sjönära sommarstuga? Eller är det något annat? För när livet nästan tagit slut och jag sitter där på hemmet och allt jag har att leva på är de minnen jag tagit med mig, vilka minnen är det jag då kommer leva på och avsluta mitt liv på? Är det huset, sommarstugan, eller det liv jag levde? Och spelar det då någon roll om jag faktiskt ägde huset eller hyrde det?