måndag 18 maj 2009

Operation utrota mossan…

…inleddes redan för några helger sedan men den här helgen vidtog den med ny fart och nya vapen. Orden döda och mörda förekom frekvent i min vokabulär och passade alldeles perfekt min frustration efter fredagens misslyckade möte.

Jag fortsatte mitt krig mot mossmattan med nytt vapen i lördags, vattenslangen och GTI, eller om det var GTO. Tyvärr var det inte ens i närheten av en GT, men mossan svartnade i rena förskräckelsen, om det var förskräckelse över mina hot och svordomar eller själva vapnet låter jag vara osagt. Tyvärr är vår mossmatta av det kraftiga slaget så det krävdes en hel del av mitt andra vapen, krattan, också. Idag skulle jag nästan kunna tro att min egen kropp och mossan ingått någon slags symbios för jag lovar att jag har lika ont på ställen jag inte ens visste existerade som mossan skulle ha om den hade kunnat känna.

Men ska jag vara helt ärlig så beror kanske inte all smärta på mossan, till mossans försvar. En del av den beror på den kanske tio kvadratmeter stola jordbiten där både mossa och gräs lyste med sin frånvaro och som endast tycktes bevuxen med en konstig typ av ogräs. Den biten tänkte jag så gräs på. Lätt som en plätt… i tanken. En helt annan historia i verkligheten.

Fram med hacka och kratta, hacka lite, kratta lite, släng ut gräsfröna och vattna… Vad kan det ta? Ett par timmar…

Eller snarare ett par dagar. Det oskyldiga ogräset framstod som allt mer sympatiskt ju fler tag med hackan jag tog. Under detta harmlösa ogräs som faktiskt inte gjort någon något som helst ont dolde sig nämligen ett illasinnat, finmaskigt nät av rötter! Tjocka rötter, sega rötter, smala rötter, bruna rötter… You name it och det fanns där!

Man kan ju säga som så att det är en himla otur att vi är så ensamma i skogen, mina akrobatiska övningar och bakåtvolter skulle förmodligen kunnat roa många. Ja vi skulle säkerligen till och med kunnat ha sålt inträdesbiljetter.

Bortsett från allt detta jobbande från min sida hann min älskling bygga klart altanen till projektet och vi besökte också ett Kosläpp! Allt utan minsta bildbevis då minneskortet till kameran satt kvar hemma i datorn och mådde gott av sin vila.

Kosläpp undrar ni nu förstås? Ja, det är vad det kallas när korna släpps ut på sommarbete (vi stadsbor visste ju inte det så jag förklarar för de av mina läsare som i likhet med mig bara sett kor på genomresa). Vi var på en stor bonngård med säkerligen tusen andra (människor, inte kor) som ivrigt inväntade de stackars korna som skulle få gå ut och dofta på frisk vårdoft. Eftersom vi som alltid kom sist (men som väl var väntade bonden på att just vi skulle komma fram) slapp vi vänta speciellt länge. Och nog var det lite lustigt att se inte bara kornas tydliga glädje och iver över att äntligen få komma ut, utan också deras tydliga förvåning över alla dessa människor som stod och stirrade på dem. Så mycket publik hade de säkert inte räknat med. Kanske kom de rent av av sig lite i sina glädjeyttringar.

2 kommentarer:

Ulla sa...

Ja du det där med mossa, det är ett kapitel för sej. Jag har gett upp, men sambon får för sej ungefär vart tredje år att nu jäk..... MEN mossan segrar alltid.

Synd att du glömde minneskortet, för att se kvigorna komma ut... Det är riktigt roligt..

Lilo sa...

Åh! Ett kosläpp har jag tjatat om här hemma att jag vill se. Men inte har jag fått komma iväg på något sådant kul inte. Mossa... he he he... Du kan prata med T här hemma om mossa. Han har fullständigt kreverat på mossa varje år här hemma. Men nu i år säger han bara "Jag ska flytta till våååååning". Jag har smittat honom där. ;)