onsdag 11 februari 2009

Varför

Det är frågan jag ibland tillåter mig att ställa.

Jag vet, man ska uppskatta det som finns och glädjas åt det som är… men ibland kan jag inte låta bli att undra.

Varför?

Varför inte?

Varför inte just jag av alla?

Varför alla andra…


För det är ju så, när saker inte är så som jag skulle vilja att de vore så är de just så för alla andra.

Alla andra.

För det är det enda jag kan se. Dem som har det jag inte har och inte kan få.

Vart jag än vänder mig, var jag än ser så ser jag bara dem. Som har det.

Jag letar febrilt efter någon enda som har anledning att ställa samma fråga som jag, av samma anledning. Men det finns ingen.

Ingen jag känner.


Varför är det så viktigt att leta efter ett igenkännande?

Varför är det så viktigt att se likheter?

Varför tror jag att sorgen blir så mycket svårare att bära när man inte ser de andra som bär på samma sorg och längtan? När ingen känner igen ens egen smärta och kan säga att ”jag förstår”, ”jag känner likadadnt”.


Varför…

En fullständigt meningslös fråga.

Det finns inget svar och även om det funnes så vore svaret fullt lika meningslöst.

Resultatet är det samma.


Inte jag…

Men alla andra.