söndag 26 oktober 2008

En megahemlis

Igår var jag på scrapträff, och scrappade TRE layouter! Tre på en dag, inte illa va? Jag som i vanliga fall är snigelscrappare.

Men idag har jag inte ens haft tid att tänka på dem för jag ruvar på en grym hemlis, och hemlisen måste bli klar innan onsdag... så håll i er nu, glöm inte att titta in så ni inte missar något häftigt.

lördag 25 oktober 2008

Loppet

Samtal på morgonkvisten.
Isabel kommer in iförd sina Kitty sockeplast som är två storlekar för små.
- Mamma, de här kan vi ta till loppet för de är för små.
- Loppet?
- Ja, det hänger en lapp där nere och pappa säger att man kan ta dit saker.
- Jaha, ja det kan vi, vi kan ta dit en massa saker du vuxit ur, som dina skridskor till exempel.
- Ja! Jag behöver nya för de är för små och nu har jag lärt mig att åka.

(Hon vägrade åka i vintras, för hon hävdade bestämt att hon inte kunde åka. Vi har inte åkt skridskor sedan dess.)

onsdag 22 oktober 2008

Idag är en stor dag!

Min dotter har skrivit sitt första kärleksbrev, bett sin bästa väninna överlämna den och sett kärleken riva den i bitar.

Hon var lika lycklig för det!

torsdag 16 oktober 2008

Tankar från ett pendeltåg

Jag sitter på pendeltåget, på väg till jobbet. Det är fortfarande mörkt utanför men en liten strimma av ljus kan anas. Kanske är det bara gatlyktorna? Eller morgonen som randas? Jag upphör aldrig att förundras över hur denna stad, eller kanske snarare region, alltid är vaken. Sent på natten eller tidigt på morgonen spelar ingen roll, människor är alltid på väg någonstans. Pigga och vakna. Detta är märkligt för en kvinna uppvuxen i en stad som punktligt varje vardagskväll blev öde efter kl 18.00. Inte bara butikerna stängde utan själva staden!

Mitt emot mig på tåget, som idag är den äldsta varianten med slitna men mjuka blåa plyschsoffor, sitter en man som redan, trots den tidiga timmen, rökt så många cigarretter att jag känner mig som en passiv rökare och får en hostattack. Hostan beror säkerligen på mer än hans inpyrda rökdoft, kanske den där förkylningen som inte riktigt kan bestämma sig för om den ska komma eller gå.

Mina morgnar på tåget brukar faktiskt vara ganska trevliga. Jag har min ständiga följeslagare med, Acer, tillsammans sitter vi och läser mail och tar den första titten i forumen. AOS-forumet, mitt hem på nätet, som verkligen är mitt, och så det nya forumet för projektet jag håller på med. Ett spännande och stort projekt utifrån en gammal dröm jag haft länge. Tydligen har den drömmen inte varit så hemlig som jag trodde för åtminstone en av medlemmarna påpekade igår att hon känt till den i nästan ett år. Inte trodde jag att jag var så genomskinlig. Fast det är klart, hon fick veta den i förtroende. Ett förtroende hon behållit för sig själv. Heder åt henne!

Idag kan jag inte ta min lilla forum- och mailrunda för min lilla grunka, den där som jag kopplar upp mig med på nätet, har ramlat ur väskan och blivit kvar hemma. Det är egentligen konstigt hur strukturerad och logisk jag kan vara i ena stunden för att i nästa vara väldens slarvmaja.

Men det gör kanske inte så mycket. Ibland är det ganska skönt att ha tid att även strukturera sina tankar. En lyx jag inte haft de senaste dagarna för livet, speciellt den del som försiggår på nätet, har de senaste dagarna gått i 180. Tid för reflektion har inte funnits, istället har jag haft fullt upp med att hinna med i både händelserna och de idéer som ramlat ut ur alla inblandades kloka huvuden. Vägen på resan till det stora projektets mål har varit guppig de senaste dagarna. En virvelvind har blåst genom livet och mitt förtroende för människor har än en gång satts på prov. Sådana prov har jag genomgått många, speciellt i mitt tidigare liv, den jag levde i småstad som singelflicka, för att inte tala om då jag arbetade på mitt förra jobb. Ändå hade jag lyckats glömma hälften av mitt motto – ”tro det bästa om alla men var beredd på motsatsen”.

Nå väl, de guppiga och gropiga vägarna brukar oftast leda fram till större och bättre vägar, en del till fyrfiliga motorvägar, och de som inte leder fram till bättre vägar tar oftast slut av sig själva. I det här fallet är jag nu ganska övertygad om att vi snart är inne på en riktig Autobahn av tysk standard. De människor som valt att ställa upp på mig och tro på min dröm är människor jag är stolt och glad över att kunna räkna som vänner. De är kreativa och engagerade och tillsammans vet jag att målet vi kommer nå, vida överstiger de drömmar jag hade från början, de drömmar som vissa tror sig kunna stjäla ifrån mig och göra till sina egna.

Nu börjar jag se målet och snart… mycket snart kommer ni också att få göra det!

Men jag måste ändå erkänna, kanske mest för att jag är så förundrad, att jag aldrig någonsin kommer att upphöra förvånas över den mänskliga naturen och de tankar och idéer människors hjärnan producerar. Det finns människor av alla de slag och sanningen är den att det är mycket få som har en realistisk självbild. Det finns människor som gladeligen stjäl en annan människas idé och sedan hävdar att den är fri att stjäla på grund av att den inte är unik samtidigt som de hävdar att deras egna idéer som bygger på allmänt vedertagna företeelser i vårt avlånga land, är unika och tillhör dem, de är därför inte fria att stjälas. Nu är jag inte den person som lider brist på idéer, både stora och små. Jag är inte intresserad av att ta någon annans idé, men om enkla saker, så som Halloween och farsdag är en nu levande, namngiven människas idé så kommer jag nog också gladeligen bli en simpel tjuv.

Nu vet jag ju att det sällan räcker att få en idé. Ska den betyda något måste den genomföras. Hur många gånger har vi inte suttit i glada vänners lag och efter några vinare löst problem stora som global uppvärmning och fattigdom. Men vad har våra idéer lett till? Ingen förbättring som jag kan se. Nej, en idé räcker inte, den måste genomföras och i det här fallet är idén bara ett sandkorn i botten på ett hav. Själva havet består av de människor som är villiga att tro på idén och beredda att engagera sig, förverkliga den och faktiskt skapa något unikt. Lika unikt som idén i sig är och som vi själva är.

Mitt tåg har nu kommit till Älvsjö. Det är dags att samla ihop tankarna och leda dem i fållan det står jobb på. Idag är en ny dag, med spännande utmaningar, trevliga människor och uppgifter att bita tag i.

Nästa Årstaberg.

Dags att avsluta och gå den gryende dagen till mötes.

onsdag 8 oktober 2008

Kalas i gamla stan

Igår kväll bjöd min nya arbetsgivare, den som hyr ut mig till det företag som jag trivs så bra hos, på föreläsning med Tina Thörner, god mat och vin. Kalaset gick av stapeln i Gamla stan på fin lokal, ja i alla fall tycker en lantis som jag det, och jag kände mig lite bortskämd. Den här typen av arrangemang är inget som min gamla arbetsgivare någonsin bjudit på.

Tina är en helt vanlig kvinna på 42 år, en av världens bästa kartläsare i rallysammanhang och dessutom med en helt fantastisk utstrålning. Hon pratade om att hitta sitt inre driv. Jag gillade föreläsningen men kanske mest den biten som handlade om hennes liv och erfarenheter. Resten, motivationspratet, kändes inte riktigt aktuellt för mig just nu, men det har inget att göra med att det hon sa var dumt eller irrelevant på något sätt utan snarare vart jag befinner mig i livet just nu.

En trevlig bit av kvällen var att få träffa andra konsulter. De arbetar alla med kommunikation av något slag och alla i olika företag. Mycket intressant att höra om deras erfarenheter. På det hela taget var det en mycket trevlig kväll, kanske just vad jag behövde, i alla falla för stunden.

måndag 6 oktober 2008

Att skapa är terapi

När det händer saker i livet som man helst skulle vilja slippa vara med om så finns det ingen bättre terapi än att skapa. Det är nog ingen nyhet, jag tror att många har upptäckt det. I helgen insåg jag hur sant det är.

Vi åkte till stugan och medan min kära sambo jobbade och slet i stugan med att spackla och måla satt jag och Isabel i husvagnen och skapade. Precis som det ska vara eller? Två layouter blev det för min del, båda med material från det där fantastiska kitet jag fått av goa Ilona på Skaparlusten.




Det som inte är med i kitet på den här lon är primablommorna,
fjärilsbraden, bandet, spetsen och ovalen för anteckningen,
men nästan allt det där kan du hitta i Skaparlustens butik för
det mesta är köpt där eller har ingått i ett annat kit.


På den här layouten har jag bara lagt dit det stämplade
motivet som jag färglagt med Promarkers. För er som inte vet
finns även de på Skaparlusten, i precis alla färger skulle jag tro.
Chipboardblommorna ingår i kitet och dem har jag färgat först med
Color Box fluid chalks i en mörkrosa ton och sedan med
Color Box Bronze Pigment pad.

Stugan förresten. Det är riktigt kul att se förvandlingen nu. Golvet i rummet som en gång var kök är utbytt till ett fint gammaldags klickgolv, platsen för kaminen är kaklad med blekbeige kakel som också ser lite gammalt och nött ut, och bakom den kommande kaminen är det en vägg med tegelimitation. De övriga väggarna är också utbytta till nya gipsskivor och vi valde tapeter i helgen. Tim har målat alla lister och fönsterkarmar i gråblått, ton i ton med tapetens mönster. En säng/dagbädd/bäddsoffa och en garderob från IKEA finns på plats. Garderoben ska göras om lite så att det passar den gamla stil vi försöker få och det saknas några möbler samt kaminen förstås men nu börjar jag kunna se det hela framför mig och framför allt, planera det roligaste, nämligen textilier och möbler. Det kommer nog att bli riktigt snyggt tror jag. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fotograferat hela processen, det hade varit ett roligt bildcollage. Kanske gjorde jag inte det för att det i början inte alls såg ut som om det någonsin skulle bli ordning i det rummet… eller i stugan över huvudtaget. Jag trodde nog att vi skulle behöva riva hela allt.

Nu är det bara köket kvar… och verandan… och uthuset… och trädgården… och lekstugan…

Och sedan kan vi faktiskt börja bo där!

fredag 3 oktober 2008

Raindrops

Oh regniga natt
Aldrig mera kan livet bli glatt
För jag har mist min dröm….
…och sorgen känns tung...
...Vägen syns mig så lång
Som en smal tröstlös gång…