onsdag 27 augusti 2008

Frukost på landningsbanan, Arlanda

När flyget avgår från gate 57, terminal 3 på Arlanda kan köpa sig sin frukost på landningsbanan. I alla fall känns det så om man som jag just nu sitter vid de stora fönstren. Utanför åker flygplanen fram och tillbaka och jag ser det ena planet efter det andra landa eller lyfta.

Jag är på väg till en helt osexig destination idag, Halmstad. Jag kan visserligen inte påminna mig om när jag var där sist, om någonsin, men ändå.

Imorgon däremot, då har jag möte i Bryssel. Nästa vecka i London och innan semestern, de två första veckorna jag jobbade, hann jag med ett möte i Aten.

Visst har jag ett superhäftigt jobb? Undrar hur jag ska hinna hämta Isabel på dagis innan kl fem bara…
Och visst blir ni avis? Lite i alla fall?

Då är det förstås dumt att avslöja att London, Bryssel och Aten har mycket litet gemensamt med de världsmetropoler du förmodligen tänker på. Faktum är att det är de supercoola namnen på våra möteslokaler. I alla fall är de coola om man som jag tycker det låter häftigt att säga att ”Nä, tyvärr hinner jag inte träffa dig imorgon, jag ska vara i Bryssel kl 12.”

Små barn roas av små saker.

Idag ska jag dock, helt fysiskt och på riktigt, alldeles strax kliva på planet till Halmstad.

Och så trodde jag att jag skulle kunna publicera det jag skrev i bloggen. Men teknikens under… funkar sällan när det gäller mig.

torsdag 21 augusti 2008

Skaparlusten igen!

Jag inbillar mig själv att jag har en egen stil när det gäller att scrappa. Lager på lager, milda färger, mycket dekorationer. Även om min stil kanske inte är helt uppenbar för andra så vet jag själv exat vad som ”är jag”. Det finns saker jag aldrig skulle använda, layouter som jag beundrar hos andra men som jag själv aldrig skulle kunna efterapa. De är helt enkelt inte… jag. Inte Moma.

En av de stilar jag beundrar mest är den avskalade, enkla, stilrena, nästan grafiska stilen som så många är duktiga på. Det händer då och då att jag försöker efterapa den men jag lyckas sällan… Kanske har jag lyckats den här gången? Möjligen har jag bara skalat av min egen stil. Döm själva.



Så fort jag såg pappret som låg i Skaparlustens augusti månads kit tre från Creative Imaginations / Christine Adolph blev jag kär. Detta papper är så vackert, så gudomligt underbart att jag helt enkelt inte kunde släppa tanken att skära ut mönstret – en av mina favorittekniker. Kruxet var bara att när jag väl gjort det så tycktes det plötsligt omöjligt att göra annat än att sätta den urklippta blomman på ett svart cardstock och bara låta det sitta där, helt utan foton, dekorationer eller något annat som skulle kunna konkurrera ut skönheten hos mönstret.

Men… man kan ju knappast visa upp en dt-layout bestående endast av en urklippt blomma så foton fick det bli. Och bara för att Ilona skickat med helt underbara dekorationer i kitet så satt jag länge och försökte få med dem. Alla, en, två… Jag flyttade och ändrade, lade till och tog bort. Jag använde chipboardsfigurerna tillsammans med det nya superfiffiga bazzillpappret som på baksidan är självhäftande, jag klistrade på de vackra blingstenarna och pärlorna…

Till slut var jag dock tvungen att inse det uppenbara. Hur vackra och fiffiga dekorationerna än var så fick de helt enkelt vänta till nästa projekt. Den här layouten var bara tvungen att domineras av pappret och fotona. I just den ordningen, trots att det i grunden bryter mot alla mina föresatser när det gäller scrappandet, nämligen att fotot är det viktiga på layouten.

onsdag 13 augusti 2008

Scrappat för Skaparlusten!

Jag fick, som alltid, ett underbart kit från Skaparlusten den här månaden. Dessvärre kom det samma dag som min dator kraschade. Jag vet inte om det går att beskriva frustrationen av att ha det underbara kitet, en kamera full med nytagna foton och ingen dator att skriva ut på?

Min räddning blev ett gammalt kort som låg och skräpade på bordet och som jag inte ens hade tänkt scrappa eftersom jag var missnöjd med färgen på den. Men nu var det som det var och jag började scrappa för papprena i kitet var så vackra.

Bakgrundspappret är i verkligheten kraftig och dekorerat med glänsande silver vilket passar mig perfekt för trots att min far är guldsmed och i det närmaste ser ner på silver är det min favoritmetall. De andra papprena är mönstrade med hjärtan som sitter i fyrkanter och det är dem jag har använt för att lägga lager på lager. Tyllen förresten, den hittade jag nyss i en gammal låda, den var kvar efter Isabels dop då jag använt den till dukningen.




Har man inte tillgång till sin dator går det förstås alltid att göra kort. Nu är jag ju ingen kortmakare och jag har just tagit mina första stapplande steg i att färglägga med ProMarker-pennorna (som finns i Skaparlustens butik till ett jättebra pris i precis alla färger man kan tänkas vilja ha!), men jag tänkte ändå visa er kortet. Man behöver kanske inte alltid vara proffs på det man gör?
Övrigt material är rester från juli månadskit. Jag förstår inte hur Ilona får ihop alla dessa underbara kit, det ena mer inspirerande än det andra!

söndag 3 augusti 2008

Mina önskningar

Min hetaste önskning är självklart en ny KAMERA!
Helst en Canon 40 D... Och de är ju inte så himla dyra nu, utan objektiv. Ca 7-8000... Vad gör väl det om hundra år?
Hur ofta uppstår kärlek vid första ögonkastet? Dessa underbara finns på DUKA, och jag önskar mig mugg, tallrik och skål. Jag lovar att de är än vackrare i verkligheten. Och skruttigt dyra...






Till stugan vore det kul att ha någon av de här sakerna:






lördag 2 augusti 2008

En bild säger mer än tusen ord?

Nu är jag tillbaka från semestern. Två veckor i husvagn och i stugan…
Det känns snarare som åtta veckor. Helt otroligt! Detta är helt klart den första Sverigesemester som jag är fullständigt nöjd med. Undrar om det beror på vädret (som för övrigt bjöd på mulet och regn i tre av de fyra veckorna), på stugan eller på husvagnen…

Nä, det sistnämnda kan väl ändå inte vara va? För jag i en husvagn… inte kan det stämma?

Fast, om jag ska vara helt ärlig så är det ganska trevligt att för en gång skull tvingas att umgås på en yta mindre än mitt kök. Att inte ha perfekt TV- och internetmottagning, att inte ha en massa andra plikter och måsten eller ens borden utan bara vara. Ta dagen som den kommer. Pyssla med det man kan.

Å andra sidan så kanske det sista var en överdrift för i stugan finns hur mycket som helst att göra och mängder med måsten och borden… Vi borde måla om, slänga allt skräp, inte bara hälften, fixa verandan, skaffa möbler vi vill ha istället för skräpet vi fått på köpet, fixa ett kök, en toalett, ett uthus, rensa ogräs, fixa gräsmattan och det viktigaste av allt, bygga en lekstuga, köpa studsmatta och en pool.

Så ni hör, det finns att göra. Men vi gör det tillsammans och det är väl det som är det fina i kråksången.

Det finns några avigsidor på denna semester.

Den första är att den är slut.
Den andra är att jag tagit alldeles för många bilder som blev alldeles för bra och som nu måste scrappas i en rasande fart innan jag hinner ta ännu fler bra bilder.

Ett av dilamman med alla foton är att jag för första gången sedan Isabel föddes har börjat ta naturbilder igen. Jag gjorde det ofta förr med min analoga kamera och jag älskade bilderna. När dottern föddes försvann mitt intresse för naturen och plötsligt fanns det bara ett enda motiv på mina bilder… eller två, dottern och fadern. Hennes far.

Men den här sommaren har det funnits tid att experimentera, ta bilder på sådan som är vackert på helt andra sätt än vad Isabel är. Frågan är bara hur jag ska göra med dem? Ett eget album? I familjealbumet?

Kanske ska jag välja ut sommarens bästa bilder och bara helt snabbt digitalscrappa dem? Min farhåga är att jag missar att scrappa några av de där korten som bara MÅSTE scrappas eller väljer medvetet bort en del av dem för att de bara är "halvbra". Scrappar jag inte fotona så försvinner de i datorn, sväljs av det enorma bildarkiv vi har och syns aldrig igen.



Apropå bilder.
Jag har länge funderat på bildens värde.

Det sägs ju att en bild är värd mer än tusen ord, och att vissa bilder är oersättliga.
Idag lever vi dock i digitalkamerans värld och jag tar vissa dagar fler bilder än säger ord. Frågan är om mina bilder är så mycket värda egentligen. Både för mig själv, familjen och för eftervärlden. När allt kan dokumenteras i hur många exemplar som helst, när vi kan ta bildsekvenser som närmast gränsar till rörliga bilder så tappar väl den enskilda bilden sitt värde?

För inte kommer vi väl sakna just den där bilden, den där hon har huvudet böjt åt vänster istället för åt höger, när vi har 20 stycken till tagna vid exakt samma tillfälle? Eller är det bara jag som inte vet när jag ska sluta trycka på kamerans knapp?

I min ägo finns bilder som jag ”lånat” av mina föräldrar. Några av dem är tagna långt innan jag föddes, svartvita och handcolorerade. De är märkta av tidens gång men likväl fullt tydliga och skarpa. För min mor är dessa bilder ovärderliga för de representerar vår familjs historia, och föreställer människor som för länge sedan dött.

Jag kan inte låta bli att undra om alla hundratals bilder på Isabel som finns kommer att finnas kvar för hennes barnbarns barn att titta på, om de kommer att värderas lika högt som de fåtal bilder min mor ser som ovärderliga… Eller har det möjligen gått inflation i bildens värde?

Kanske är det så att scrapbookingen återger bilden sitt värde. För genom att scrappa dem bevarar vi de mest betydelsefulla av alla de där hundratals, tusentals bilderna vi tar, och ger dem ett värde genom att även berätta historien runt omkring bilden. Eller?