onsdag 25 juni 2008

Min personlighet

Jag hittade ett test hos någon (tyvärr vet jag inte vem) och gjorde testet. Resultatet blev som följer:

Din personlighetstyp:
Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

För en gångs skull tycker jag att testet faktiskt visar rätt. Både på personlighetstyp och karriärer. De kursiverade yrkesområdena är sådana jag antingen varit inne på, arbetat som, funderat på att bli eller är närbesläktat med mitt nuvarande yrke.

Nu är det ju förstås så som jag upplever mig själv. Hur andra uppfattar mig är en helt annan sak.

Gör testet du också.
Här: http://se.41q.com/

Halvlek!

Så är det då halvlek i första veckan på nya jobbet. Lite drygt halvlek om man ska vara helt ärlig.
Det är alltid vanskligt att dra slutsatser för tidigt men å andra sidan är min erfarenhet att när det gäller jobb så är ofta första intrycket det rätta. Längre fram blir man hemmablind och tar saker för självklara även om de inte borde vara självklara.

Så här långt tror jag inte att jag överdriver om jag säger att det mesta på det nya jobbet är det gamlas raka motsats.

Ta till exempel pendeltåget kontra Essingeleden.
Jag trodde inte att jag skulle säga det, och troligen kommer jag att ta tillbaka det hela vid ett tillfälle mycket snart, men… hittills så finns det faktiskt vissa fördelar med p-tåget och jag saknar inte köerna på Essingeleden. Det är faktiskt ganska skönt att kunna ta sig till jobbet när man vill och inte behöva gå upp kl fem för att slippa köerna. Det som också är positivt är att det är lugnt och stillsamt på tåget på morgnarna och så fort jag kommit in i arbetet kommer jag att kunna utnyttja restiden till att arbeta vilket innebär att jag faktiskt kan sova en timme längre på morgnarna.

På mitt nya jobb råder, så vitt jag kan bedöma så här långt, en mycket fri attityd till arbetsplatsens förläggning vilket står i enorm motsats till det gamla jobbet. Här arbetar man när man vill och var man vill förutsatt att man sköter sitt jobb, uppnår sina mål och tar ansvar för sin verksamhet. Ganska självklar år 2008 på de flesta arbetsplatser.

Man tar till och med fikapaus när man vill!

Eftersom min tidigare arbetsgivare hade en helt annan typ av förtroende för sina anställda så måste jag ändå erkänna att det känns lite märkligt att jag fortfarande, efter tre dagar, inte sett röken av något tidsredovisningssystem. När jag ställde frågan fick jag svaret ”oj… jag har då aldrig ens räknat hur mycket tid jag jobbar”. Det kan ju förstås vara negativt också eftersom det oftast innebär att man arbetar mer än man ska.

Men det är klart, när man möts av tillit och förtroende, och när man känner att ens arbetsgivare VILL att ens arbetsliv ska passa ihop med ens privatliv så är det lätt att vara ambitiös och bjuda till lite extra. Vilket det ju handlar om för de allra flesta och skulle fallet vara tvärt om, att man utnyttjar förtroendet till att smita från sitt ansvar så märks det ganska snabbt och tydligt.

Sedan får man förstås en helt annan typ av anställda om man som arbetsgivare har inställningen att personalens privatliv inte är något man behöver ta hänsyn till för den anställde har valt arbetsplatsen själv - passar det inte så kan hon gå, och närvaro på arbetsplatsen är överordnat allt annat. Det är ett utmärkt sätt att kväva all kreativitet och skapa anställda som bara räknar timmarna tills de får gå hem, utan minsta vilja att göra det där lilla extra, som inte bara gagnar arbetsgivaren utan i så hög utsträckning gagnar självkänslan hos den anställda.

Nå, det där var förstås en utvikning från ämnet. Nu skulle jag skriva om mitt nya jobb.

Jag sitter i landskap! Ops… jag har aldrig suttit i landskap och just nu är det ganska tomt hos oss men jag undrar hur det blir när alla är på plats… fast det kanske inte blir så eftersom man som sagt inte är så bunden till sin arbetsplats för att göra sitt jobb vad det verkar. Alla har bärbara datorer och alla telefoner är mobila. Man har sitt eget skrivbord även om det tydligen inte var tanken från början. Vill man sitta i fred så finns det ett antal alternativ, möteslokaler, kafeterior, altaner, mm, mm.

Majoriteten av de anställda är kvinnor, i min ålder, med barn i alla åldrar.

Än så länge går jag dubbelt med min företrädare och försöker sätta mig in i organisationen. Idag var första dagen då jag faktiskt fått riktiga arbetsuppgifter och hittills verkar de bli både roliga och utmanande. Precis vad jag längtar efter!

Min nya chef är en underbar person, en kvinna i min ålder som ursprungligen är skånska. Hon verkar vara mycket kompetent och ändå ödmjuk. Vi kommer att samarbeta mycket nära och hittills kan jag konstatera att det definitivt inte känns som att arbeta med sin chef utan med sin kollega.

Den här organisationen står inför en stor förändring så hösten kommer att bli tuff. Samtidigt kan jag bara helt fascinerat konstatera att jag inte förväntat mig en sådan optimism, utvecklingsbenägenhet och överlevnadsvilja som de flesta verkar uppvisa i den här organisationen. Dessutom, något som är oerhört viktigt, så verkar alla inte bara vilja utan även göra! Det fattas beslut och man genomför dem…

Men som sagt, jag har bara varit här i tre dagar så det här är bara första intrycken.

söndag 22 juni 2008

Fjärilshuset

Jag har verkligen haft ett sanslöst sug efter att kunna få använda den här bloggen på det sätt jag alltid gjort. Det är så skönt att äntligen kunna göra det! Äntligen kan jag göra mina harmlösa inlägg, skriva strunt om dagen som varit och visa bilder jag tagit. Vilken lycka!!!

Jag var bara tvungen att skriva det en gång till.

Tänk ändå… vi tar tryck- och yttrandefriheten som självklar och de flesta av oss får, som väl är aldrig, anledning att ens försöka föreställa sig hur det är att inte kunna yttra sig så som man själv önskar, när man önskar och var man önskar… givetvis inom de lagliga gränserna. När man sedan plötsligt hamnar i en situation där ens skriva ord används för att göra tillvaron ohållbar, helt utan hänsyn till de skriva ordens (och bildernas) innebörd, så får man utan tvekan en liten insikt i hur livet kan te sig för människor som lever i länder där tryck- och yttrandefrihet inte existerar.

Föreställ er livet som det kan te sig i en Kafka-roman. Ingenting är längre vettigt, inget följer givna regler och ger de reaktioner man förväntar sig. Man formligen slår knut på sig själv för att bli ”omtyckt” och effekten är, oavsett vad man gör, det motsatta. Fast man kan förstås aldrig riktigt förutse effekten för man gör ju allt i tron att äntligen vinna gillande. Det man tog för givet är plötsligt inte giltigt.

Jag är så oerhört lycklig och tacksam för att jag nu… förhoppningsvis… är på väg ut ur Kafkaromanen och på väg till ett mer normalt liv. Åtminstone tillfälligt.



Vi har faktiskt aktiverat oss idag med. Den här gången var vi i Hagaparken och besökte Fjärilshuset. Trots att jag varit bosatt i Stockholms län i närmare drygt sex år nu så var det ändå första gången vi var där och eftersom tiden rann ut innan vi sett allt kommer vi garanterat återvända. I sommar kommer vi att turista i Stockholm med omnejd så ofta det går, och jag lovar att turister är vi. Med andra ord så mottages alla turisttips tacksamt.

Jag tänkte roa er med några foton från Fjärilshuset, trots att jag egentligen är ganska missnöjd. Jag trodde jag hade fått med mig betydligt fler bra foton hem än jag hade.







Förresten… håll en liten tumme för mig imorgon. Då börjar jag mitt nya jobb och ska dessutom börja åka pendeltåg igen!!!

lördag 21 juni 2008

Parken Zoo






Efter en trevlig midsommarafton som slutade runt tolvtiden i natt kändes det nödvändigt att hitta på något även av denna dag. Vi beslöt oss för att ta den årliga turen till Parken Zoo i Eskilstuna.


En mycket trevlig och lagom liten park som har allt, bad, åkattraktioner för de mindre och ett lagom antal djur på inte en inte allt för vidsträckt yta. Själv gillar jag dock inte riktigt iden med djurparker, och lider alltid med djuren och den begränsade aktivitet de får i en inhägnad. Djur som flamingos är helt enkelt inte till för att leva sina liv vingklippta i en djurpark för att en liten välbeställd del av mänskligheten ska kunna njuta av att se dem på nära håll. Idag led jag även med den stackars sandkatten vars hem var marginellt större än vårt övre allrum. En katt som är van att springa lös och jaga på vidsträckta ytor, i synnerhet en vild sådan, ska inte behöva leva sitt liv inspärrad, hur vackert man än försöker efterhärma dess ursprungliga omgivning.


Många djurparker hävdar, i likhet med Parken Zoo, att deras verksamhet räddar utdöende djurraser och hjälper till att bevara dess existens och fortbestånd. Frångan jag alltid ställer mig är huruvida det någonsin varit naturens mening att man för sin fortlevnad ska behöva spärras in och berövas alla sina naturliga instinkter. Är det verkligen meningen att djuren ska leva enkom för människans höga nöje?


Parken Zoo är också, även det i likhet med de flesta parker i Sverige (Skara sommarland undantaget, där man betalar lika mycket i inträde som på andra parker men får åka ALLT fritt väl inne!), väldigt skickliga på att skinna oss småbarnsföräldrar och andra besökare. Jag ifrågasätter inte alls nödvändigheten eller rimligheten i inträdespriset. Däremot förefaller det mig väldigt märkligt att jag som förälder tvingas att inte bara bekosta mitt barns åktur på en åkattraktion utan även ska få betala för min egen åktur för att barnet över huvudtaget ska få åka på attraktionen.


Det är nämligen så inrättat på Parken Zoo att man kan köpa inträde med eller utan åkband. Sedan kan man, som vi, köpa lösa biljetter på varje åkattraktion. Helt och fullständigt naturligt och inte alls märkligt. I alla fall inte i svenska parker. Vad som däremot ÄR märkligt är att bara inträdet för en vuxen på Parken Zoo kostar nästan lika mycket som inträdet på Sommarland, och då har man på Parken Zoo inte fått åka något eller ens bada.


Något som är än mer märkligt i resonemanget är att man sätter upp karuseller där barnet måste vara minst 110 cm för att kunna åka utan målsmans sällskap. Ett barn som, i likhet med Isabel, är under denna längd får endast åka med målsman i sällskap. Något som innebär att jag alltså tvingas bekosta hennes åkande två gånger, för inte åker jag som vuxen ”farfars bilar” för att det är kul!


Detta förefaller mig något diskriminerande. Små barn ska enligt denna teori antingen inte åka alls eller så ska deras föräldrar betala två gånger och på det viset bestraffas för att de tagit med barn som mentalt och fysiskt är stora nog att hantera åkattraktionen på egen hand men inte bedöms vara tillräckligt långa av parken. Faktum är ju att bara för att barnet är kortväxt så betyder det inte att barnet inte gärna vill åka samma karuseller som de långväxta barnen.


Det naturliga i vilket annat sammanhang som helts som inbegriper kunder och konsumenter hade varit att om parken anser att en målsman krävs, så ska denna få åka med gratis, eller så får man inrätta åkattraktionen på ett sådant sätt att alla kunder i mågruppen kan nyttja den. Hur skulle det se ut om funktionshindrade som behöver hjälp skulle behöva betala två gånger? Eller om skötrummet skulle kosta två tior istället för en för det är ju ändå två personer som går in?


Nu vill jag inte att någon ska missförstå mig. Jag förutsätter att reglerna om minimilängder finns till för att de ska försäkra mitt barns säkerhet. Vad jag opponerar mig emot är denna diskriminering av mig och mitt barn som gör att jag tvingas betala två gånger för att mitt barn som är 109 cm ska ha lika roligt som det barn som är 110 cm. Omvänt skulle man kunna säga barn under 110 cm bara får ha hälften så roligt som barn över 110 eftersom en förälders ekonomi knappast förändras i takt med barnets tillväxt… eller försämras…

onsdag 18 juni 2008

Dagens stora och små händelser

Idag har jag gjort sista dagen på mitt nuvarande jobb! Nu ska jag vara tjänstledig i sex månader och på måndag börjar jag mitt nya jobb som jag verkligen ser fram emot. Det känns både spännande och roligt att få en ny utmaning. Att jag nu kommer att jobba heltid som informatör är ett stort plus. Det är trots allt mitt yrke och det jag trivs bäst med.

Det enda jag inte ser fram emot är att börja åka pendeltåg igen men jag får helt enkelt hitta på en lämplig sysselsättning. Tim säger att det kommer nya, pyttesmå, datorer på marknaden till hösten, perfekta att ha med på resor. Tror minsann att jag ska investera i en sådan. Enda kravet är att den ska vara rosa. Gissa om det kommer att bloggas en del då?

För övrigt har den här dagen bjudit på fyraårskontroll och barnmorskan kunde konstatera det jag redan visste. Vi har ett helt perfekt barn som kan gå på planka, trä pärlor, räkna, rita och alla färger dessutom. Räkna förresten. Den lilla damen blev en aning besviken när hon bara behövde räkna till tre. Hon kan räkna till tio på engelska så räkna till tre på svenska är ingen direkt utmaning.

Vad jag däremot inte visste är att det inte är något fel varesig på hennes syn eller hörsel. En liten aning förvånande för hittills har hon då aldrig lyckats hitta något jag bett henne leta efter, eller ens ta upp alla sina leksaker från golvet. För att inte tala om hur illa hon hör… fläckvis.


Dagens skratt måste jag också bjuda på. Två stycken faktiskt.

Igår står Isabel i badkaret och jag duschar henne. I normala fall badar hon men just igår blev det en snabb dusch. Helt plötsligt säger hon förundrat:

”Titta mamma, jag har fått berg!”

Jag tittar och ser…

Gåshud.

”Ja men titta du har fått gåshud” svarar jag henne.

Idag före badet klädde hon av sig och av någon anledning hamnade vi alla i sängen och busade en stund. Hon var naken och givetvis fick hon gåshud varvid jag säger;

”Men titta du har fått berg igen”.

”Nä, det heter gåshud mamma”.

Klokt barn det där.

Det andra skrattet är på min bekostnad.
Är det någon som testat att hälla socker i potatisvattnet istället för salt?
Det har jag…

Jag kan berätta att potatisen blev söt. Och väldigt god, men smakade apa tillsammans med fiskbullarna…

Undrar om man inte kan hitta på något med det där… en ny typ av efterrätt?

Kanske inte så innovativt som att ha grillkrydda på pannkakorna (som en bloggvän till mig lyckats med) men ändå en bra början. Jag ska fundera lite, vem vet, kanske jag återkommer med ett recept.

tisdag 17 juni 2008

Personligt, scrappigt och nyscrappat

Jag har väntat ett tag på att kunna skriva mer personliga saker i min blogg men nu börjar det dra ihop sig. Från och med imorgon så kommer jag kunna skriva som vanligt igen… Fast kanske ändå inte för jag kommer nog alltid tänka efter både en och tre gånger innan jag skriver så att det jag skriver inte kan användas emot mig i något sammanhang. Å andra sidan så har jag aldrig skrivit något jag inte kan stå för, inte menat eller inte tänkt efter före jag skrivit. Jag har helt enkelt bara inte kunnat förutse, ens i mina mest vilda fantasier, att det jag skriver kommer att vridas och vändas på ett sådant sätt att jag skulle tvingas att avhålla mig från att skriva helt och hållet.

Jag inser naturligtvis att en blogg är öppen för alla, även för ovälkomna personer. Det har alltid varit med det i åtanke som jag skrivit mina inlägg. Vad jag inte insåg var att det faktiskt fanns personer i min omedelbara omgivning som jag inte ville ha som besökare.

En bättre förklaring än såhär kan jag nog inte ge i skrivande stund, men många av er som gluttar in här har också tillgång till min personliga blogg och vet därmed hela historien. Den personliga bloggen kommer även i framtiden att finnas kvar som det känns just nu, och jag kommer att skriva de mest personliga inläggen där. För er som vill läsa kommer det alltid finnas en blänkare i vänsterspalten så att ni vet att det är dags att titta in.

Med detta sagt så tänkte jag berätta åtminstone en ”nyhet”, flera kommer inom de närmaste dagarna. Just det här är en märklig och scraprelaterad historia som jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare med.

För en tid sedan ansökte jag om att bli Prima Donna, det är ett program som Prima har, där man antas som lärare och när man har klasser så får tillgång till Primas varor till ett mycket bra pris. Tanken är att den här överenskommelsen ska gagna mig, den butik som håller i kursen/klassen och Prima som får reklam. Tanken var toppen från början. Prima skulle göra reklam för sina lärare, pusha i sin blogg, lägga ut info på sin webb och skicka nyhetsbrev mm. Som allting med Prima så drog den här antagnings- och kontraktskrivningsprocessen ut på tiden och när jag väl blev inskriven som Prima Donna kom nya riktlinjer från Prima. Helt plötsligt hade de bestämt sig för att endast göra reklam för de Prima Donnor som har en klasser inbokade.

Ett slags moment 22 kan jag tycka. De promotar inte mig förrän jag har fått ett uppdrag, och jag kan inte skaffa uppdrag förrän de har promotat mig.

Jag tycker visserligen det är ganska häftigt att bli antagen som Prima Donna men jag har svårt att se att jag är den typen som klarar av att sälja in mina tjänster hos någon butik utan att få draghjälp av Prima.

Allt nog, jag är inte direkt ledsen för det är möjligt att jag till hösten ändå kommer att hålla kurser. Eftersom det bara är på tankestadiet än så länge så får resten förbli lite av en hemlis… Ops… nu blev det helt plötsligt en hemlis. Jag hatar scraphemlisar, speciellt sådana som andra har, jag blir så attans nyfiken.


Och nu mina kära läsare ska jag avsluta detta långa inlägg med att bjuda på en layout.




Jag har massor med Chatterbox papper för jag tycker att de är så vackra, men dessvärre är det sällan jag använder dem. Undrar varför? Jag kanske helt enkelt behövde komma igång, för nu när jag gjort en layout så kliar det i händerna för att få fortsätta och skapa av resten av högen jag har här.

onsdag 11 juni 2008

Skapat för Skaparlusten

Som vanligt går det bra att klicka på bilderna för att se dem större.




Här kommer ännu en layout med material från Skaparlustens månadskit. Det kit som jag har fått välja själv.

Bilderna är tagna under en av vårens första varma dagar när vi var på utflykt på Djurgården. Redan när jag tog bilderna hade jag titeln klar i huvudet ”Familjefoto”. Mina tankar gick till de där gamla bleknade fotona, tagna i studio med stelt poserande familjer. De har funnits så länge kameran funnits och alltid sett lika uppstyltade ut oavsett årtal även om de ofta utgör viktig familjehistoria.

Med detta i bakhuvudet redigerade jag våra spralliga foton så att de skulle se gamla ut, för att föra tankarna till de stela bilderna men kanske också till vad som kunde ha hänt bakom kulisserna, innan fotografen knäppte bilderna.

För att få den gamla stilen på fotot har jag använt mitt favoritfiler i PS som heter Diffuse glow samt gjort fotona svartvita med sepiaton. Jag har också lagt på en digital fotoram från Vera Lim på Prima Hybrid

Allt övrigt material följer med månadkitet utom bradsen från Karen Foster som också finns i butiken.Ett av papprena hade cirkelmönster och det är dem jag har klippt ur för att få till cirklarna i layouten.

måndag 9 juni 2008

Layout från helgens scrapträff

I helgen hade vår helt nya scrapklubb sin första träff. Vi var åtta flamsiga kvinnor som träffades i vår kvarterslokal här och satt och scrappade en heldag. Jag kan ju berätta att dagen snarare kändes en timme lång än åtta.

Jag kände mig oerhört produktiv och slänge snabbt ihop två loer, vilket är vad jag normalt gör på en hel vecka. Den här layouten gick på under en timme tror jag. Fast det är klart... jag insåg efteråt att jag i det närmaste hade scrapliftat min egen layout som jag inlett dagen med. Den layouten kommer för övrigt lite senare eftersom den är en dt-lo för Skaparlusten.


Bilderna på layouten är tagna i lördags när vi var i Karlstad och hälsade på kompisar till Tim. En otroligt skön och varm helg med mycket stugletande, bad och trevliga besök.

söndag 1 juni 2008

Skapat för Skaparlusten

Den här gången fick vi i designteamet hos Skaparlusten välja våra egna kit.

Jag funderade länge på vad jag skulle väja. Skulle jag ta sådant jag tror att andra gillar eller välja sådant jag själv gillar? Det var ett enormt roligt men stort förtroende Ilona gav oss! Till slut valde jag i alla fall efter min egen smak och stil.

Jag valde bara mönstrat papper eftersom jag i stor utsträckning själv bara använder det, dessutom tror jag att de flesta som köper ett kit ofta redan har card-stock att kombinera med. Färgerna är tänkta att passa både flick- och pojkfoton, samt även naturbilder.
Jag har självklart valt spets och blommor som huvuddekoration, eftersom det är mina egna favoriter och vad skulle ett ”Moma-kit” vara utan blommor?

Av kitet har jag hunnit skapa två layouter men det finns gott om material kvar så det lär bli minst två till under veckan som kommer.
Här är min första layout:



Eller, kan man kalla detta för en layout när den helt saknar foton?

Den är i alla fall min första layout helt utan foton. Visserligen har jag gjort några loer där fotot haft underordnad betydelse men eftersom jag starkt tror på frasen ”en bild säger mer än tusen ord” har jag aldrig försökt mig på att scrappa utan foto, och är oftast dålig på att skriva bra journaling. I det här fallet kändes det dock helt rätt att avstå från bilden.

De vackra pappren från Making Memories med sina bleka färger passar min stil perfekt. En rolig detalj är att de små prickarna som sitter runt pappret jag använt för att skriva texten ser ut som om de vore riktiga stenar, i själva verket är de bara glittriga prickar i papprets mönster.

Till blomrankorna har jag använt hampasnöre och så har jag klippt sönder några av blommorna från Primas Essentials 4 Tea and Silk för att få till de små bladen. Rubriken har jag textat själv liksom swirlsen som utgörs av ord och fraser som är viktiga för texten.

Så här blev den andra layouten (underbara foton på mina föräldrar som besökte oss förra helgen!):


Jag måste säga att ju mer jag ser på de här pappren från MM desto mer älskar jag dem. Jag valde fyra papper från samma serie i mitt kit, men det ena av dem är ett randigt papper där ränderna utgörs av mönster från övriga papper i samma serie. Eftersom ränderna är så generöst tilltagna och jag gillar att använda papper med olika mönster i lager på lager så var det nästan som att få alla papper i samma serie att arbeta med, för större bitar än så behöver jag inte.

Som dekoration använde jag blommorna från Prima – Tea and Silk är ett paket med blandade, dova färger som passade både till min första layout där färgerna är ljusa och pastelliga och till den här som jag valt att matcha med en kraftigare röd färg. När jag valde dekorationer visste jag inte vilka foton jag skulle scrappa men så här efteråt tycker jag att blompaketet var ett riktigt bra val eftersom det matchar så många olika nyanser och därför är väldigt allsidigt. Paketet innehåller också MÅNGA blommor så det är väl värt sitt pris.

Det mörkröda pappret som jag matchat med är nog inget självklart val och det hade aldrig fallit mig in att ens tänka tanken om det inte varit för fotona. Det är lite kul att se hur det förändrar hela karaktären på pappren och layouten som annars skulle kunna vara ganska snarlik den första layouten.

De vackra djupröda bradsen är från Creativa Cafe och finns också att köpa på Skaparlusten, den lilla nålen är från MM. ”Stämpeln” är digital och egen design.

Nu hoppas jag att jag gjort er sugna på att ta en sväng till Skaparlusten, både mitt och de andra dt-tjejernas kit finns där och skulle någon nu välja mitt kit så är jag självklart otroligt nyfiken på att se resultatet!