söndag 16 november 2008

Kanske lite väl djupt men ändå...

Jag har lärt mig att blunda

Nästan varje vardag dag passerar jag Södra station på väg till eller från jobbet. Det har jag gjort de senaste närmare fem månaderna. Varje dag passerar jag den äldre herren som står där med sin käpp i ena handen och ”Situation Stockholm” i den andra. Han står där oavsett vilken tid jag kommer. Varje dag går jag förbi honom utan att köpa tidningen, trots att jag vet att behållningen går till en god sak – de hemlösas växande skara. Varje dag ser jag honom, men jag har lärt mig att blunda och gå förbi.

Varje dag går jag in på Svd.se och DN.se. Varje dag kan jag där läsa om svält, ond bråd död, krig och krigets oskyldiga offer, sjukdomar, naturkatastrofer och global uppvärmning. Jag läser, jag förstår men jag tar inte åt mig, jag känner inte, jag påverkas inte. Jag har lärt mig att blunda även för allt detta. Jag har lärt mig att inte tillåta mig själv att bli berörd, och de rubriker som jag vet att jag inte kan blunda för hoppar jag helt enkelt över.

Jag lever i en skyddad värld där jag själv valt bort det som är smärtsamt och jobbigt.

Men ibland händer saker som jag inte kan blunda för...

En kvinna jag aldrig mött, som jag bara känner via internet, berättar om sin syster som just gått bort efter en hjärnblödning. Hon var yngre än jag. Och jag tänker skrämmande tankar, på Isabel och hur hennes liv skulle te sig utan sin mamma.

Jag läser en annan kvinnas blogg, en blogg jag aldrig läst förut och inte ens hittar tillbaka till nu. Jag läser om den fruktansvärda tragedi hon drabbats av då hennes man nyligen somnade på kvällen för att aldrig vakna igen. Han var mycket yngre än min egen älskling. Och jag kan inte blunda och låta bli att bli berörd. Jag måste genast vända mig om och krama min egen man. Berätta att jag älskar honom. Jag kan inte låta bli att känna och sätta mig in i denna främlings situation. Och jag tänker återigen skrämmande tankar, på mig själv och på Isabel och på hur våra liv skulle te sig utan hennes pappa.

Jag läser min goda bloggväns rader, hon berättar om hur hennes största skräck kanske kommer att gå i uppfyllelse nu, efter en lång kamp, och jag kan inte låta bli att rysa av obehag för återigen är det lätt att tänka skrämmande tankar på hur livet skulle te sig om det drabbade mig.

Vi översvämmas av intryck, både i verkliga livet och genom media, som idag har förmågan att i realtid rapportera om alla katastrofer och hemskheter vart de än tycks hända på denna jord. Vi kan få sekundfärska bilder av barn som svälter, drabbas av krig, naturkatastrofer eller annat hemskt från de mest avlägsna hörn av världen. Och ändå blundar de flesta av oss för dessa bilder. Med handen på hjärtat, när bidrog du sist till en välgörenhet som inte gick till förmån för att lösa gåtan bakom sjukdomar som främst drabbar oss som lever i välfärdssamhället? Eller åtminstone sjukdomar där behandlingen är förunnad i-landsmänniskan?

Jag har lärt mig att blunda för orättvisor som inträffar i min omedelbara närhet. Jag går utan minsta samvetskval förbi den mannen som dag ut och dag in, oförtröttligt, samlar in pengar till hemlösa i min egen stad. Det är allt för sällan jag sätter in pengar på UNICEF:s eller Röda korsets konto eller ger till någon annan insamling till förmån för människor som lever i avlägsna länder och kulturer som är så fjärran från vår att jag inte ens kan föreställa mig dem. Samtidigt är det en självklarhet för mig att köpa ett rosa band varje år.

Jag ger och berörs när jag vet att det kan drabba mig. Men jag blundar för sådant som är långt ifrån mig själv till och med när jag går förbi det varje dag. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror inte heller att det är onormalt eller fel. Kanske är det ren självbevarelsedrift. Felet är när vi blir så upptagna av oss själva att vi inte ens överväger möjligheten att livet kan ta slut eller förändras i nästa sekund, utan behöver läsa om någon som faktiskt drabbats för att få en tankeställare. Felet är när vi skärmar av och går förbi den hemlösa, blundar för medias bilder utan att en endaste gång faktiskt tänka tanken att människan på bilden, i ett avlägset, långt borta land, är en människa precis som du och jag.

En ensam person, jag, kan inte förändra världen, det inser jag. Om jag slutar att blunda och börjar känna för varje bild media överöser mig med, för varje orättvisa jag går förbi, kommer jag att gå under. Jag vet att jag inte kan rädda alla barn som svälter, alla offer för krig och naturkatastrofer och jag kan inte ensam hindra klimatförändringen. Men jag kan börja med mig själv.

Jag kan fortsätta att varje dag komma ihåg vilken gåva min familj är, hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Gör jag det, kanske jag blir en liten aning bättre mamma, sambo, dotter, syster, vän, kollega, medmänniska.

Jag kan fortsätta att ge lite av mitt överflöd och inte bara till insamlingar som gagnar mig själv och mina närmaste om olyckan skulle vara framme.

Jag kan sluta blunda en liten stund varje dag.

6 kommentarer:

Lilo sa...

Du har så rätt! Men jag tror man måste sålla. Inte ta in allt! T var upprörd efter att ha läst om de hemlösas situation i en bok häromkvällen. Jag var upprörd över gifterna som finns i våran mat och T tyckte det var löjligt i jämförelse med hur de hemlösa har det! Men det är det ju inte!!! Vi reagerar på olika saker olika dagar! Jag blir upprörd över hur de hemlösa behandlas! Så klart! Men jag blir faktiskt också jäkligt upprörd över gifter i maten som våra barn ska äta och därför bakar jag allt mitt bröd själv. Men jag blir också precis lika upprörd över människor som på fullaste allvar har plast runt undulaternas bur för att de stänker utanför! Djurplågare! Så du ser! Vi är upprörda varje dag över något, men inte över allt! Då skulle vi inte orka och inte heller göra någon nytta någonstans! Bättre att göra lite nytta varje dag! Kram!

Anonym sa...

Hej,
Ibland blir det bara helt övermäktigt med allt elände som finns på nära som på långt håll. Ingen kan fixa allt men alla kan göra något anser jag. På något sätt måste man välja.
Man kan hjälpa någon som har det svårt, man kan adoptera ett litet barn, man kan göra 2 timmar/vecka på ett äldreboende och kanske se till att 1 eller 2 pensionärer utan anhöriga kan få komma ut och fika eller köpa ett par nya skor.
Ja, alltid finns det något man kan göra. Det ger en stor tillfredsställelse att göra något för en medmänniska.
KRAM

/Susanne W

Yvonne sa...

Om jag inte hade en sån släng av adhd hade jag klarat av att läsa hela texten men jag är verkligen skitdålig på det! Jag klarar bara av att skumma sån här text men det jag läser är så klockrent, precis sånt jag behöver läsa och precis så som jag behöver tänka!

Stor kram till dig!

(promarkers är pennorna jag använder)

maria ammar sa...

Jag kan inte annat än säga att jag känner igen mig... Verkligheten skapar en enorm ångest för mig, därför tror jag att jag blundar! Rätt eller fel??! Jag är nog ganska säker på att jag skulle vara mycket mer engagerad i världens orättvisor om det inte vore för att jag själv känner mig oerhört tyngd av problem som redan är ångestladdade. Det fanns en tid då jag hade kraft att agera och att reagera...

Tette sa...

Många tankvärda saker...
Jag är ofta och besöker din blogg - dålig dock på att lämna kommentarer ;-)Men Moma, du har en förmåga att få mig att vakna till!

Jag skulle eg skriva att jag hade en liten utamning till dig, men efter att ha läst ditt inlägg känns detta väldigt futtigt.

Jag hoppas att du har en bra dag och jag vet att jag ska ha öppna ögon idag.

Kram Tette

ScräpEmma sa...

Det är så sant, det är så bra skrivet.

Det är väl en bidragande orsak till dagens stressade människor, det att vi "vet" för mycket.
Man ska vara medveten, ja. Man ska engagera sig, ja. Men egentligen var vi inte menade att måste hantera mer sorg och smärta än den som berör vår närmsta omgivning, vår familj, vår stam, vår by.
Det är väl därför vi stöder det som känns nära. Det blir för svårt att välja annars.

För mig är det oftast barnen.
Det senaste för mig är historien om "Baby P". När jag läste om den tortyr denna lille pojke fått utstå togs luften ur mig.
Jag grät så jag kräktes.
Allt kändes så meningslöst i denna värld där små små barn tillåts fara så illa.

Det kan ju kännas som att medlemskap i Bris, Rädda barnen etc inte är så mycket, men det är ju alltid något. Av allting...

Oj...det blev en lång kommentar... Men inlägget får en ju att tänka efter...
Kram!