En till för Skaparlusten

Den här layouten har legat färdig och fotad sedan i helgen men det är inte förrän nu som jag fått möjlighet att lägga ut den.

Ännu en layout av november månads dt-kit från Skaparlusten. Ett kit så full med underbara saker att jag bara hunnit använda hälften av dem. En av favoriterna i detta kit är Eyelets / Snapsen som sitter i blommorna, de är helt enkelt underbara.

Princesskronan har jag chalkat och glittrat kanterna med glitter glue och jag belv riktigt nöjd med resultatet, trots att jag inte är så mycket för just glitter. Men så nöjd blev jag att jag fortsatte med glittret på blommorna. De rosa blommorna tror jag är från det där svenska företaget vars namn jag inte just nu kan komma på. De är mycket plattare än Primas blommor så jag har skrynklat, vikit och chalkat dem lite för att få lite mer dimension.

Idag kom december månads kit från Skaparlusten och det kliar seriöst i fingrarna på mig med att sätta igång genast. Kruxet nu är bara att hitta de där perfekta julfotona. Jag scrappade många av dem redan i januari så frågan är om jag hittar några som är tillräckligt bra för de vackra papper som låg i kitet. För de här pappren är verkligen så vackra att de inte kan utgöra bakgrund till annat än helt perfekta foton…

Skapat för Skaparlusten

Det är inte svårt att bli inspirerad av allt det vackra material Ilona stoppar ner i sina kit. Det märkliga är att hon på något sätt alltid, dessutom, lyckas skicka material som passar perfekt till min stil och smak. Ibland undrar jag om det bara är så att vi faktiskt har samma smak eller om hon känner min stil så väl att hon med sådan precission kan välja exakt rätt produkter till mig.

Hur det än är så gör hon mitt skapande mycket enkelt.

Här är en layout som jag nästan inte törs säga att jag gjort för på något sätt så gjorde den sig själv, så snabbt och smidigt att jag bara förundrades hur något kan bli så rätt med så lite ansträngning. Å andra sidan, återigen, så händer det ofta när jag skapar från Skaparlustens material. Kanhända det har med butikens namn att göra? Skapar – Lust!?

Vem kan egentligen motstå denna underbara Lace Cardstock med hjärtan? Det var inte alls svårt att välja foto när jag såg den. Och jag visste genast vad jag ville förmedla med layouten. Den bruna bakgrunden som är lite svagt prickig är också helt underbar. Både färgen och mönstret passar mig perfekt, för att inte tala om dessa helt underbara eyeles & snaps som kommer från We R Memory Keepers. De fungerar som en helt vanlig eyelet och har så himla fina mönster att jag knappt kunde välja.

De små biljetterna och journalignspotsen är inte från Skaparlusten, de är min egen design. Det bruna bandet har suttit runt ett paket med Prima blommor.

Det här med kort är inte det enklaste, tvärt om tycker jag det är svårt, men när det blev två blommor kvar i pappret jag hade till förra layouten (ett tidigare inlägg) så var det inte minsta tvekan om vad jag skulle göra med dem. Jag skar ut dem och satte dem på 3D-kuddar. Card Stocken har jag stansat med en kant stans från Fiskars.

Ett litet kort

Jag är ju ingen kortmakare men på sista tiden har det av någon anledning ramlat ner några söta små stämplar genom brevinkastet. De är helt oemotståndliga, dessa fina stämplar från Bildmålarna.

Min favoritbutik har ett stort urval av Pro-markers och dessa har också hamnat i min brevlåda av någon märklig anledning. Först var de bara några få men samlingen växer hela tiden. Egentligen vet jag varför jag sällan stämplar, det är däremot ingen gåta. Detta med att kladda med färger är inte riktigt min sak, jag gillar helt enkelt inte kladd. Därför är ProMarekersen perfekta för mig.

Det mesta av materialet till det här kortet kommer från Skaparlusten. Den lilla sidenblomman är loppisfynd och datumtagen och biljetten är min egen design, inte så märkvärdigt eller originellt, men jag är lite trött på att köpa en massa journalingspots och alltid upptäcka att de inte är helt rätt för just den layouten eller kortet jag vill ha dem till. På det här sättet kan jag åtminstone alltid få rätt färg. Nu gäller det bara att samla på mig mer inspiration så att jag kan göra fler modeller. Programmet jag använder för att rita sådant här är gamla goda trostjänaren Corell Draw.

Nu återstår bara att hitta ett lämpligt födelsedagsbarn så jag kan få skicka iväg kortet.

Förseningsbolaget SL

Jag upphör aldrig att förundras over den uppfinningsrikedum SL dagligen visar. Det går numera inte en enda dag då detta bolag som kallas Stockholms linjetrafik inte kommer på en ny bortförklaring till hur de ska göra sina resenärer försenade till jobbet. Är det inte spårhalka så är det signalfel, växelfel eller något annat outgrundligt fel, som man i bästa fall får veta om en minut innan utsatt avgångstid. Det tycks mig som om deras anställdas huvuduppgift är att hitta på nya ursäkter till förseningarna istället för att faktiskt frakta passagerarna från punkt A till B, något som de flesta av oss trodde var den huvudsakliga uppgiften och är vad vi betalat för.

Jag upphör aldrig att förundras över hur man helt plötsligt kan komma på att ett tåg är försenat när det står på stationen före min egen. Jag menar, tåget har ju åkt en timme för att komma till den stationen och följaktligen passerat ett antal stationer, och följaktligen varit försenad till alla, eller ett stort flertal av dem.

Här om dagen var man så ivrig i sina försök att inte göra sina passagerare besvikna med att faktiskt, för en gång skull komma i tid, att man stannade tåget, utrymde en vagn och stängde av den, för att ETT av dörrparen var trasiga. Resten av den resan ägnade sig tågföraren åt att skrika på de påstigande för att de skulle snabba sig med att kliva på tåget, gå längre bak eller bara låta bli att försöka gå på den vagn som var avspärrad. Detta efter att tåget redan var en kvart försenat på grund av utrymningen av vagnen. Den som vet hur fullsatta dessa tåg är vid rusningstid förstår att folk som fått en sittplats inte gärna ställer sig upp och lämnar den. Än mindre gärna gör man det när man inte får information om varför man ska flytta sig och är den information man får fullständigt ologisk så sitter man kvar i det längsta. Och de som faktiskt flyttat sig till nästa vagn har inte flyttat tillräckligt långt bort för att resten ska få plats.

Igår trodde jag för ett svindlande ögonblick att jag faktiskt skulle komma på utsatt tid till jobbet, för ja, märkligt nog har detta företag faktiskt en tidtabell. Vad de har den till är för mig outgrundligt då inget av pendeltågen någonsin passerar en enda station på den tid som står angiven i denna så kallade tidtabell. Ibland annonserar de till och med att de ändrat tidtabellen till sommar- eller vintertidtabell, vilket förefaller mig näst intill skrattretande. Skulle denna annonsering sammanfalla med första april skulle jag ha betydligt större förstående och avfärda det som aprilskämt för det enda man kan vara säker på när man pendlar med SL är att man inte kommer fram när man blivit utlovad.

Men igår som sagt. Då trodde jag att jag skulle få uppleva något världsunikt – komma till jobbet utan förseningar. Jag var en hållplats ifrån jobbet, hade packat ihop datorn och gjort mig redo att kliva av. Tåget skulle just rulla från perrongen… Tre minuter kvar. Trodde jag i min enfalld… Trodde några tusen andra i sin enfalld. Alla packade som sillar, stående, ihopträngda, helt utan minsta mänsklig värdighet.
Det var då som elbolaget insåg att SL glömt betala sina elräkningar och stängde av strömmen. Eller något annat lika makabert. Tåget blev strömlöst. Likt packade sillar stod vi där och väntade och hoppades. Tusentals morgonpendlare. Utan information, utan möjlighet att avgöra vad vi ska ta oss till härnäst, när vi skulle komma fram och hur det skulle gå till.

Detta förträffliga förseningsbolag har en resegaranti. Man får ta taxi om man riskerar att bli mer än 20 minuter sen. Jag har för länge sedan beslutat mig om att vid minsta försening utnyttja denna resegaranti. Jag har hittills inte kunnat göra det en enda gång. Av Stockholms alla taxibolag fanns inte ett enda som svarade. Jag fick kliva av tåget och ge mig ut på sightseeing på en buss som stannade var 100:e meter och vara tacksam för att jag är så morgontidig att jag ändå inte missade något morgonmöte, trots att den normala, onormala restiden som är en timme drygt nu blev två timmar drygt. Jag får också vara djupt tacksam över att tåget faktiskt fick stopp vid en perrong och vi slapp bli sittande i en överfull vagn mellan två stationer… vilket också förekommer.

Jag skulle önska mig en resegaranti som ersätter min förlorade arbetstid, inte en taxiresa som inte ens kan bokas. Men det är väl det SL vet, när de är försenade finns ingen taxi att få. En tandlös garanti som bara garanterar denna föråldrade, okundvänliga, företag sin fortlevnad.

Men hör och häpna, jag ska avsluta denna klagovisa med att ge en eloge. Inte till SL, inte till busschaufförer i allmänhet utan till en av dem. Han som körde bussen i morse. En herre med utländsk bakgrund som inte var sur, inte svor åt sina medtrafikanter och som inte en enda gång tvärbromsade så att någon trillade omkull. En herre som log glatt och hälsade vänligt, som lyssnade på trevlig musik och sjöng med.

Kanske lite väl djupt men ändå...

Jag har lärt mig att blunda

Nästan varje vardag dag passerar jag Södra station på väg till eller från jobbet. Det har jag gjort de senaste närmare fem månaderna. Varje dag passerar jag den äldre herren som står där med sin käpp i ena handen och ”Situation Stockholm” i den andra. Han står där oavsett vilken tid jag kommer. Varje dag går jag förbi honom utan att köpa tidningen, trots att jag vet att behållningen går till en god sak – de hemlösas växande skara. Varje dag ser jag honom, men jag har lärt mig att blunda och gå förbi.

Varje dag går jag in på Svd.se och DN.se. Varje dag kan jag där läsa om svält, ond bråd död, krig och krigets oskyldiga offer, sjukdomar, naturkatastrofer och global uppvärmning. Jag läser, jag förstår men jag tar inte åt mig, jag känner inte, jag påverkas inte. Jag har lärt mig att blunda även för allt detta. Jag har lärt mig att inte tillåta mig själv att bli berörd, och de rubriker som jag vet att jag inte kan blunda för hoppar jag helt enkelt över.

Jag lever i en skyddad värld där jag själv valt bort det som är smärtsamt och jobbigt.

Men ibland händer saker som jag inte kan blunda för...

En kvinna jag aldrig mött, som jag bara känner via internet, berättar om sin syster som just gått bort efter en hjärnblödning. Hon var yngre än jag. Och jag tänker skrämmande tankar, på Isabel och hur hennes liv skulle te sig utan sin mamma.

Jag läser en annan kvinnas blogg, en blogg jag aldrig läst förut och inte ens hittar tillbaka till nu. Jag läser om den fruktansvärda tragedi hon drabbats av då hennes man nyligen somnade på kvällen för att aldrig vakna igen. Han var mycket yngre än min egen älskling. Och jag kan inte blunda och låta bli att bli berörd. Jag måste genast vända mig om och krama min egen man. Berätta att jag älskar honom. Jag kan inte låta bli att känna och sätta mig in i denna främlings situation. Och jag tänker återigen skrämmande tankar, på mig själv och på Isabel och på hur våra liv skulle te sig utan hennes pappa.

Jag läser min goda bloggväns rader, hon berättar om hur hennes största skräck kanske kommer att gå i uppfyllelse nu, efter en lång kamp, och jag kan inte låta bli att rysa av obehag för återigen är det lätt att tänka skrämmande tankar på hur livet skulle te sig om det drabbade mig.

Vi översvämmas av intryck, både i verkliga livet och genom media, som idag har förmågan att i realtid rapportera om alla katastrofer och hemskheter vart de än tycks hända på denna jord. Vi kan få sekundfärska bilder av barn som svälter, drabbas av krig, naturkatastrofer eller annat hemskt från de mest avlägsna hörn av världen. Och ändå blundar de flesta av oss för dessa bilder. Med handen på hjärtat, när bidrog du sist till en välgörenhet som inte gick till förmån för att lösa gåtan bakom sjukdomar som främst drabbar oss som lever i välfärdssamhället? Eller åtminstone sjukdomar där behandlingen är förunnad i-landsmänniskan?

Jag har lärt mig att blunda för orättvisor som inträffar i min omedelbara närhet. Jag går utan minsta samvetskval förbi den mannen som dag ut och dag in, oförtröttligt, samlar in pengar till hemlösa i min egen stad. Det är allt för sällan jag sätter in pengar på UNICEF:s eller Röda korsets konto eller ger till någon annan insamling till förmån för människor som lever i avlägsna länder och kulturer som är så fjärran från vår att jag inte ens kan föreställa mig dem. Samtidigt är det en självklarhet för mig att köpa ett rosa band varje år.

Jag ger och berörs när jag vet att det kan drabba mig. Men jag blundar för sådant som är långt ifrån mig själv till och med när jag går förbi det varje dag. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror inte heller att det är onormalt eller fel. Kanske är det ren självbevarelsedrift. Felet är när vi blir så upptagna av oss själva att vi inte ens överväger möjligheten att livet kan ta slut eller förändras i nästa sekund, utan behöver läsa om någon som faktiskt drabbats för att få en tankeställare. Felet är när vi skärmar av och går förbi den hemlösa, blundar för medias bilder utan att en endaste gång faktiskt tänka tanken att människan på bilden, i ett avlägset, långt borta land, är en människa precis som du och jag.

En ensam person, jag, kan inte förändra världen, det inser jag. Om jag slutar att blunda och börjar känna för varje bild media överöser mig med, för varje orättvisa jag går förbi, kommer jag att gå under. Jag vet att jag inte kan rädda alla barn som svälter, alla offer för krig och naturkatastrofer och jag kan inte ensam hindra klimatförändringen. Men jag kan börja med mig själv.

Jag kan fortsätta att varje dag komma ihåg vilken gåva min familj är, hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Gör jag det, kanske jag blir en liten aning bättre mamma, sambo, dotter, syster, vän, kollega, medmänniska.

Jag kan fortsätta att ge lite av mitt överflöd och inte bara till insamlingar som gagnar mig själv och mina närmaste om olyckan skulle vara framme.

Jag kan sluta blunda en liten stund varje dag.

Strandlekar

Jag har nog sagt det ett antal förut, men jag måste säga det igen. När Ilona på Skaparlusten plockar ihop ett kit, varesig det är ett DT-kit eller ett månadskit, så kan det inte bli annat än bra!

Så här mitt i november, när det är som deppigast väder ute och decembers julljus inte börjat lysa upp här hemma så var det lite extra roligt att scrappa just de här bilderna. Bilder från en av de tio riktigt varma dagar vi hade i somras.

Ni ser väl den fina rubriken?
Den har jag inte skurit ut för hand utan äntligen använt min nya leksak för att få fram. Leksaken heter Gazelle och inhandlades redan i början av sommaren, leverardes i september, kopplades ihop med datorn i oktober och och nu... äntligen.

Men den som väntar på något gott... Och väntat har jag, och gott var det, för jag tror jag håller på att bli käääär. Jag kanske ska passa på att berätta varför jag är kär? Jag menar, att maskinen skär ut en rubrik är ju inget oväntat, det gjorde Craft Robon med, vad som skiljer denna är att programvaran är så lätt att använda! Jag var till exempel ganska säker på att jag skulle få leta ihjäl mig efter funktionen som sätter ihop bokstäver till ett enda ord, som i denna rubrik, men se, det var riktigt plättlätt - flytta bokstäverna dit jag ville ha dem, markera och klicka på en ikon och visp så satt de ihop!

Men sedan ska jag inte sticka under stol med att jag inte lyckades koppla in den själv utan behövde få hjälp... fast det är en heeelt annan historia.

Sommarblommor

Oktober månads kit från Jommas innehöll papper med hallowentema som jag berättade i mitt förra inlägg. Det är ett svårt tema för en som inte firat halloween sedan före världskriget eller så. Så lite som jag bryr mig om denna högtid nu, så mycket älskade jag den då… när jag var ung och vacker och singel. Nu är jag bara och. Och vacker var jag aldrig direkt…

Men detta var nu en lång utvikning från ämnet.

Det roliga med dt-kit är att de ställer stora krav på kreativiteten. Man får scrappa sådant som man aldrig skulle våga sig på att köpa själv. Man får scrappa teman man inte har foton till. Man blir helt enkelt utmanad, och för mig är det utmaningen som gör att när jag väl är färdig faktiskt känner mig dubbelt så nöjd som jag hade varit i vanliga fall. I det här fallet får jag nog ärligt erkänna att själva pappren inte var någon utmaning, de är sååå vackra och inspirerande, även om färgerna inte just är mina.

Den största utmaningen var dekorationerna Bodil hade lagt i kitet. Trots att de var så underbart vackra och häftiga och inspirerande på alla sätt och vis kunde jag bara inte få ihop dem med fotona och papprena. Så jag fuskade. De fick ligga kvar på bordet och vänta på att bli ett grattiskort så småningom. Istället lade jag till egna dekorationer. Men det betyder ju att jag snart kommer med fler alster från detta superfina kit…

Missa inte!

I kväll kommer:

Tre loer på raken och lite småprat

För tvår veckor sedan var det scrappträff hos ”Jozebelle”. Jag som den långsammaste scrapparen i världen hann med tre hela layouter, förutom att tjata hål i huvudet på de närvarande. Två av de loerna ser du nedan, den tredje hittar du i novemberupplagan av Allt om Scrap. Den är väl värd att leta upp då den inte bara är ovanlig för att den var så snabbscrappad, den innehåller dessutom en bild på mig själv, något som är än mer ovanligt.

Den här layouten är inte heller riktigt vanlig för att vara gjord av mig, ovanliga färger och ovanligt arrangemang. Jag vet fortfarande inte om jag ska tycka om den eller inte.

Den här layouten är en hybrid som du säkert ser. Det digitala materialet är från Kay Millers ”Little meramaid” kit. Jag har skrivit ut den cirkelformade dekorationen två gånger, i två delar. Först gjorde jag det på bakgrunden och då bara texten, tillsammans med fotot och bakgrundspappret, därefter som en separat dekoration på ett eget papper. Den klippte jag sedan ut och klistrade fast på 3d-kuddar. Bilden på lilla sjöjungfrun, fisken och tagen kommer också från kitet.

Kay Millers kit är fyllda av vackra ritade dekorationer som går att skriva ut och använda i oändlighet. Isabel brukar sitta i mitt knä framför min dator och välja ut de dekorationer hon vill ha, jag arrangerar dem på ett A-4 i Photoshop efter hennes instruktioner, naturligtvis, förminskar till den storlek hon vill ha dem i och skriver ut åt henne. Sedan kan hon sitta i timmar och pyssla – klippa ut och klistra fast. De kiten är en investering som verkligen har betalat sig hos oss. Dessutom är jag också barnsligt förtjust i Kay Millers underbara dekorationer.

Den här layouten är gjord från Jommas senaste kit. Ett kit fyllt med underbara papper från bland annat Prima. Trots att vi egentligen inte firar så mycket Halloween så blev jag genast inspirerad när jag såg papprena den här gången.

Det roliga med dessa papper ät att jag faktiskt mailväxlar med Doris Castle som ritat dem. Faktum är att jag fick dem i digital version genom mitt Prima uppdrag långt innan de gick i tryck. Eftersom Doris från början skapade digitalt material för Prima bad hon oss ”Flower girls” att scrappa pappren för sommar CHA. Jag laddade ner filerna då men mitt i sommaren var det mycket svårare att hitta Halloweeninspiration än vad det var nu när helgen just passerat.