Jag har lärt mig att blunda
Nästan varje vardag dag passerar jag Södra station på väg till eller från jobbet. Det har jag gjort de senaste närmare fem månaderna. Varje dag passerar jag den äldre herren som står där med sin käpp i ena handen och ”Situation Stockholm” i den andra. Han står där oavsett vilken tid jag kommer. Varje dag går jag förbi honom utan att köpa tidningen, trots att jag vet att behållningen går till en god sak – de hemlösas växande skara. Varje dag ser jag honom, men jag har lärt mig att blunda och gå förbi.
Varje dag går jag in på
Svd.se och
DN.se. Varje dag kan jag där läsa om svält, ond bråd död, krig och krigets oskyldiga offer, sjukdomar, naturkatastrofer och global uppvärmning. Jag läser, jag förstår men jag tar inte åt mig, jag känner inte, jag påverkas inte. Jag har lärt mig att blunda även för allt detta. Jag har lärt mig att inte tillåta mig själv att bli berörd, och de rubriker som jag vet att jag inte kan blunda för hoppar jag helt enkelt över.
Jag lever i en skyddad värld där jag själv valt bort det som är smärtsamt och jobbigt.
Men ibland händer saker som jag inte kan blunda för...En kvinna jag aldrig mött, som jag bara känner via internet, berättar om sin syster som just gått bort efter en hjärnblödning. Hon var yngre än jag. Och jag tänker skrämmande tankar, på Isabel och hur hennes liv skulle te sig utan sin mamma.
Jag läser en annan kvinnas blogg, en blogg jag aldrig läst förut och inte ens hittar tillbaka till nu. Jag läser om den fruktansvärda tragedi hon drabbats av då hennes man nyligen somnade på kvällen för att aldrig vakna igen. Han var mycket yngre än min egen älskling. Och jag kan inte blunda och låta bli att bli berörd. Jag måste genast vända mig om och krama min egen man. Berätta att jag älskar honom. Jag kan inte låta bli att känna och sätta mig in i denna främlings situation. Och jag tänker återigen skrämmande tankar, på mig själv och på Isabel och på hur våra liv skulle te sig utan hennes pappa.
Jag läser min
goda bloggväns rader, hon berättar om hur hennes största skräck kanske kommer att gå i uppfyllelse nu, efter en lång kamp, och jag kan inte låta bli att rysa av obehag för återigen är det lätt att tänka skrämmande tankar på hur livet skulle te sig om det drabbade mig.
Vi översvämmas av intryck, både i verkliga livet och genom media, som idag har förmågan att i realtid rapportera om alla katastrofer och hemskheter vart de än tycks hända på denna jord. Vi kan få sekundfärska bilder av barn som svälter, drabbas av krig, naturkatastrofer eller annat hemskt från de mest avlägsna hörn av världen. Och ändå blundar de flesta av oss för dessa bilder. Med handen på hjärtat, när bidrog du sist till en välgörenhet som inte gick till förmån för att lösa gåtan bakom sjukdomar som främst drabbar oss som lever i välfärdssamhället? Eller åtminstone sjukdomar där behandlingen är förunnad i-landsmänniskan?
Jag har lärt mig att blunda för orättvisor som inträffar i min omedelbara närhet. Jag går utan minsta samvetskval förbi den mannen som dag ut och dag in, oförtröttligt, samlar in pengar till hemlösa i min egen stad. Det är allt för sällan jag sätter in pengar på UNICEF:s eller Röda korsets konto eller ger till någon annan insamling till förmån för människor som lever i avlägsna länder och kulturer som är så fjärran från vår att jag inte ens kan föreställa mig dem. Samtidigt är det en självklarhet för mig att köpa ett rosa band varje år.
Jag ger och berörs när jag vet att det kan drabba mig. Men jag blundar för sådant som är långt ifrån mig själv till och med när jag går förbi det varje dag. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror inte heller att det är onormalt eller fel. Kanske är det ren självbevarelsedrift. Felet är när vi blir så upptagna av oss själva att vi inte ens överväger möjligheten att livet kan ta slut eller förändras i nästa sekund, utan behöver läsa om någon som faktiskt drabbats för att få en tankeställare. Felet är när vi skärmar av och går förbi den hemlösa, blundar för medias bilder utan att en endaste gång faktiskt tänka tanken att människan på bilden, i ett avlägset, långt borta land, är en människa precis som du och jag.
En ensam person, jag, kan inte förändra världen, det inser jag. Om jag slutar att blunda och börjar känna för varje bild media överöser mig med, för varje orättvisa jag går förbi, kommer jag att gå under. Jag vet att jag inte kan rädda alla barn som svälter, alla offer för krig och naturkatastrofer och jag kan inte ensam hindra klimatförändringen. Men jag kan börja med mig själv.
Jag kan fortsätta att varje dag komma ihåg vilken gåva min familj är, hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Gör jag det, kanske jag blir en liten aning bättre mamma, sambo, dotter, syster, vän, kollega, medmänniska.
Jag kan fortsätta att ge lite av mitt överflöd och inte bara till insamlingar som gagnar mig själv och mina närmaste om olyckan skulle vara framme.
Jag kan sluta blunda en liten stund varje dag.