lördag 2 augusti 2008

En bild säger mer än tusen ord?

Nu är jag tillbaka från semestern. Två veckor i husvagn och i stugan…
Det känns snarare som åtta veckor. Helt otroligt! Detta är helt klart den första Sverigesemester som jag är fullständigt nöjd med. Undrar om det beror på vädret (som för övrigt bjöd på mulet och regn i tre av de fyra veckorna), på stugan eller på husvagnen…

Nä, det sistnämnda kan väl ändå inte vara va? För jag i en husvagn… inte kan det stämma?

Fast, om jag ska vara helt ärlig så är det ganska trevligt att för en gång skull tvingas att umgås på en yta mindre än mitt kök. Att inte ha perfekt TV- och internetmottagning, att inte ha en massa andra plikter och måsten eller ens borden utan bara vara. Ta dagen som den kommer. Pyssla med det man kan.

Å andra sidan så kanske det sista var en överdrift för i stugan finns hur mycket som helst att göra och mängder med måsten och borden… Vi borde måla om, slänga allt skräp, inte bara hälften, fixa verandan, skaffa möbler vi vill ha istället för skräpet vi fått på köpet, fixa ett kök, en toalett, ett uthus, rensa ogräs, fixa gräsmattan och det viktigaste av allt, bygga en lekstuga, köpa studsmatta och en pool.

Så ni hör, det finns att göra. Men vi gör det tillsammans och det är väl det som är det fina i kråksången.

Det finns några avigsidor på denna semester.

Den första är att den är slut.
Den andra är att jag tagit alldeles för många bilder som blev alldeles för bra och som nu måste scrappas i en rasande fart innan jag hinner ta ännu fler bra bilder.

Ett av dilamman med alla foton är att jag för första gången sedan Isabel föddes har börjat ta naturbilder igen. Jag gjorde det ofta förr med min analoga kamera och jag älskade bilderna. När dottern föddes försvann mitt intresse för naturen och plötsligt fanns det bara ett enda motiv på mina bilder… eller två, dottern och fadern. Hennes far.

Men den här sommaren har det funnits tid att experimentera, ta bilder på sådan som är vackert på helt andra sätt än vad Isabel är. Frågan är bara hur jag ska göra med dem? Ett eget album? I familjealbumet?

Kanske ska jag välja ut sommarens bästa bilder och bara helt snabbt digitalscrappa dem? Min farhåga är att jag missar att scrappa några av de där korten som bara MÅSTE scrappas eller väljer medvetet bort en del av dem för att de bara är "halvbra". Scrappar jag inte fotona så försvinner de i datorn, sväljs av det enorma bildarkiv vi har och syns aldrig igen.



Apropå bilder.
Jag har länge funderat på bildens värde.

Det sägs ju att en bild är värd mer än tusen ord, och att vissa bilder är oersättliga.
Idag lever vi dock i digitalkamerans värld och jag tar vissa dagar fler bilder än säger ord. Frågan är om mina bilder är så mycket värda egentligen. Både för mig själv, familjen och för eftervärlden. När allt kan dokumenteras i hur många exemplar som helst, när vi kan ta bildsekvenser som närmast gränsar till rörliga bilder så tappar väl den enskilda bilden sitt värde?

För inte kommer vi väl sakna just den där bilden, den där hon har huvudet böjt åt vänster istället för åt höger, när vi har 20 stycken till tagna vid exakt samma tillfälle? Eller är det bara jag som inte vet när jag ska sluta trycka på kamerans knapp?

I min ägo finns bilder som jag ”lånat” av mina föräldrar. Några av dem är tagna långt innan jag föddes, svartvita och handcolorerade. De är märkta av tidens gång men likväl fullt tydliga och skarpa. För min mor är dessa bilder ovärderliga för de representerar vår familjs historia, och föreställer människor som för länge sedan dött.

Jag kan inte låta bli att undra om alla hundratals bilder på Isabel som finns kommer att finnas kvar för hennes barnbarns barn att titta på, om de kommer att värderas lika högt som de fåtal bilder min mor ser som ovärderliga… Eller har det möjligen gått inflation i bildens värde?

Kanske är det så att scrapbookingen återger bilden sitt värde. För genom att scrappa dem bevarar vi de mest betydelsefulla av alla de där hundratals, tusentals bilderna vi tar, och ger dem ett värde genom att även berätta historien runt omkring bilden. Eller?

2 kommentarer:

Åsa/asamia sa...

Dina tankar är sååå tankvärda - har inga svar, men kan hålla med om det mesta.
Hoppas det blir skönt att komma igång med vanliga vardan igen, själv ska jag också börja jobba imorrn.....och nja, det känns inte enbart positivt...men det får gå.

Wildärtan a.k.a. paltn sa...

Havet är djup Monica, men jag håller med dig och Asamia. Nån karl skulle säkert kunna säga att "då är det väl bara att sluta trycka så länge på den där knappen då";-)

Syrran blev iaf glad över LOn du hjälpte mig med - återigen ett stort tack!