tisdagen den 22:e april 2014

Man kan inte alltid lyckas


Nej, ingen är perfekt... Speciellt inte denna stackars misslyckade påskäggstårta.

Jag förstår inte riktigt varför jag plötsligt fick för mig att göra en fyrkantig tårat. Och varför jag trodde att jag skulle kunna spackla den rak med frosting som nästan var lika rinnande som själva karamellkrämen. Och varför trodde jag i min enfald att krämen bara liksom skulle rinna över kanterna sådär perfekt som den gör på alla andra tårtor jag sett. Och varför skulle jag hitta alla mina washitape och kunna göra en vimpel när jag inte sett dem på ett halvår minst?

Jag kan faktiskt inte svaret på alla dessa frågor. Jag vet faktiskt inte ens varför jag bryr mig om att blogga denna hemska sak... Kanske mest för att toppa en urusel dag med en ännu uslare tårta.

Det enda positiva jag kan säga är att jag tyckte att innehållet var gott. En fluffig, god morotskaka, frosting på Philadelphia smaksatt med citron och ganasch gjord på grädde och Werthes Original.






onsdagen den 16:e april 2014

Kungsträdgården när den är som vackrast



Kungsträdgården, även kallad Kungsan, ligger bara ett stenkast från mitt jobb, i centrala Stockholm. Tillsammans med Humlegården är Kungsan den äldsta bevarade parken i Stockholm. I början hade endast de kungliga tillträde men under 1700-talet fick även kleti och pleti, som vi vanliga dödliga, tillträde. Tack för det Gustav den lll.

Kungsträdgården ägs sedan 1971 av Stockholms kommun men drivs sedan 1953 av Kungsträdgården Park & Evenemang AB, som är ett av Stockholms Handelskammare helägt dotterbolag. Vi som bor i och i närheten av Stockholm kommer förmodligen hit minst en gång om året, de allra flesta när körsbärsträden blommar.

Själv var jag där igår under lunchen, tog med kameran utrustad med teleobjektiv och försökte fånga stämningen. Jag tror jag har lyckats. Ni ser själv att jag inte var ensam om att fota. Visserligen var det många turister, men det var inte vara turister. Det var även ett antal lunchlediga som passade på att njuta av solen.











tisdagen den 15:e april 2014

Nyodlade chokladmuffins


Jag brukar inte delta i tävlingar som jag vet med mig att jag inte kan vinna. Men jag bestämde mig faktiskt för att delta i MissCupcake som går just nu. Under vecka 12-21 får man varje vecka ett nytt tema att inspireras av och baka till. Jag blev inte speciellt inspirerad av de teman som varit hittills men temat Odla fick mig att fundera.

De här små muffinsen blev resultatet. Det är chokladmuffins efter recept från Manuela Kjeilen, frosting från underbara bloggen Sugar coated, strössel och dekoration av sockerpasta. Självklart är allt ätbart utom just tandpetaren jag använt för att fästa den lilla skylten. Krukorna är inte heller ätbara, det är däremot "jorden" och den söta lilla rosen. Lite längre ned får du receptet som jag bara ändrat lite. Min dotter älskade de här muffinsen men själv tyckte jag bättre om det recept jag använt tidigare och som du hittar här.

Gillar du mina muffins i krukor? Rösta i så fall på dem här. 
Det enda du behöver göra är att klicka i det lilla hjärtat.



Recept på muffins med Bounty - 24 st

(Ja, det är faktiskt bara fyra knäckta ägg på bilden, men alla fyra hade dubbla äggulor)


5 dl vispgrädde
0,5 dl  vatten
2 dl kakaopulver
4 st Bountykakor (dvs 2 paket)
7 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
200 g rumstempererat smör
3 dl socker
4 ägg, rumstempererade


Värm grädden och vattnet. Vispa ned chokladen. Lägg i bountykakorna och lös upp dem. 
Låt blandningen svalna.

Sikta mjöl och bakpulver så att bakpulvret blandar sig ordentligt.
Vispa smör och socker vitt, tillsätt sedan ett ägg i taget, vispa mellan varje. 

Rör ner veteblandningen omväxlande med den avsvalnade gräddblandingen.

Klicka i muffinsformar och baka ut dem i muffinsplåt. I min ugn tog det ca 18 minuter.

Låt muffinsen svalna och garnera med den himmelska frostingen du hittar hos Sugar Coated.

fredagen den 11:e april 2014

Project life - avskalat



Mina två första sidor i "rätt" storlek, med "riktiga" plastfickor blev avskalade och väldigt enkla.Jag lade mest (läs mycket) tid på att redigera fotona och ingen tid på att dekorera, bortsett från andra sidans journaling-card som jag gjort digitalt.

Dels var det faktiskt så att det stora formatet och de många fickorna plötsligt skrämde mig och alla idéer jag hade på hur jag skulle göra gick upp i rök. Men framför allt beror det på att jag hade så många foton att det hade blivit väldigt rörigt om jag hade dekorerar en massa. Det hade dessutom krävt att jag skrivit ut fotona i ännu mindre storlek för att få plats med dekorationerna och för mig är det då viktigare att se fotona än se dekorationerna.

Förr i världen, precis innan digitalkameran tog över, kom kameratillverkarna på ett nytt format på film, en jätteliten rulle som gjorde att man kunde köpa kameror som var nästan lika kompakta som dagens digitala eller våra telefoner. I de här kamerorna kunde man ställa in om man ville att fotona skulle ha standardformatet, vara lite mer avlånga eller ganska mycket mer avlånga. Jag kommer ihåg hur roligt det var att titta på dessa foton som nästan var som förstoringar och som levererades i snygga pappersaskar som såg ut som böcker nästan.

Vissa av företagen man skickade in den vanliga filmen till hade erbjudande på att framkalla fotona i extra stort format. Istället för 10x15 kunde man välja 13x18. Vilken lyxig känsla det var att få sina foton så stora, så blanka och fina! Lite av den känslan vill jag behålla i mina album. Jag vill kunna se detaljerna i fotot, jag vill se en hel bild. I alla fall av de foton som faktiskt är fina och inte tagna med mobilkameran. Sedan finns det naturligtvis bilder som inte behöver vara så stora, som man kan nöja sig med att se i pytteformat för att komma ihåg en händelse, men när det gäller ansikten, miljöer och landskap vill jag inte förminska ner dem.


Journalingen skrev jag i datorn och dekorerade med digitala element, sedan skrev jag ut kortet på samma fotopapper som de övriga fotona. I de blanka plastfickorna blir ju det mesta ändå blankt så det blev bättre än förväntat. När jag stoppat i kortet i fickan kom jag på att jag kanske hade en hjärtstans jag skulle kunna använda och på så vis titta igenom till pappret som ligger under och som råkade ha precis de rätta färgerna för att passa ihop med dekorationerna.

tisdagen den 8:e april 2014

Vintage roses - rose tutorial




Det finns inget roligare än att se en blomma växa fram, eller en tårta få sin form, eller mer spännande än att kavla ut ett sockerpastalock och se om det kommer spricka när jag lägger det på tårtan, eller att fota tårtan och se om bilderna blir bra, för att inte tala om att smaka på den...

Ja du hör. Jag vet exakt vad som är roligast med att baka.

Den här tårtan är gjord på one bowl chokladbottnar fyllda med nougatganasch och spacklad med chokladganasch.

Som dekoration har jag använt Culpits sockerpasta i Fuchsia och flowerpaste i vitt som jag blandat ihop med för att få de blekrosa nyanserna på blommorna. Locket är av samma sockerpasta från Culpit (jag älskar hur lättarbetad den är!) Den stora vita blomman har jag penslat med lite Rainbow Dust i färgerna Primrose och Lime Zest som jag delvis blandat ihop. Jag har använt samma nyanser till rosbladen som från början var vita. Produkterna hittar du till ett riktigt bra pris hos Scrapbruket.



Den här gången har jag frossat i nougat, choklad, sockerblommor och foton. Men om du fortsätter att scrolla lovar jag att du hittar en beskrivning på hur man gör en av de två rosorna.


Den här blomman är gjord med en utstickare som heter quicky peony. Det är fem utstickare varav den största är ca 13 cm i diameter. Det blir alltså rejäla blommor med den. Här har jag använt alla storlekar upp till näst största. Strössel från DrOetker och kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker.


Här har jag gjort en rosranka genom att rulla ihop två kronblad som jag stuckit ut med mina rosutstickare. Du ser den längre ned på bild. Skulle jag bara köpa en enda utstickare så skulle det vara just den, ofta säljs den i set om tre olika storlekar. Bladen har jag trådat och lika så blommorna för att kunna sätta ihop till en ranka.


Även de små blommorna har fått det fina pärlströsslet som center och de är också fästa på tråd för att kunna komma en bit ut från tårtan. de kräver absolut inga förkunskaper för att du ska kunna göra dem och de är väldigt dekorativa tycker jag. Jag har gjort två olika sorters rosor, det är själva mitten som skiljer dem åt.



Beskrivning ros

Att göra en ros är egentligen inte speciellt svårt men det kan vara lite pilligt. Vill man att den ska se naturtrogen ut så kan det vara bra att träna lite på den. Det viktiga är att använda Flower paste som gör det möjligt att göra kronbladen riktigt tunna utan att de går sönder. 

Verktyg bra att ha:
Kavel
Silikonunderlägg 
Rosutstickare i tre storlekar
Kulverktyg
Veiner
En tandpetare
Skumgummimatta
Pensel och vatten, alternativt Edible glue från Culpit 

Börja med att forma en liten degbit enligt bilden och stick i en tandpetare. Har du bättre planering låter du den torka vilket tar några timmar. 


Använd den minsta utstickaren och stick ut en blomma. 
Lägg blomman på silikonunderlägget och använd kulverktyget för att tunna ut kanterna av blomman. Detta moment fick jag träna en del på innan jag lyckades. Det är viktigt att blomman är tillräckligt torr för att inte verktyget ska fastna på det. Pudra med florsocker om det vill fastna. Har du inget kulverktyg kan du säkert hitta en liten sked eller liknande bland köksbesticken som fungerar lika bra. 

Fäst kronbladen mot droppformen du gjort tidigare. Pensla på lite vatten för att få dem att fästa mot droppen. 

Så här ungefär ska det se ut när du är klar. 

Fortsätt enligt samma metod med nästa blomma. Jag stack ut en i samma storlek som tidigare.

Om du har en veiner kan du rulla den mot kronbladen för att ge rosen lite struktur. 
Fortsätt att sticka ut två medium blommor och två stora och fortsätt att bygga på blommat. Försök att med fingrarna ge kronbladen en naturlig form. 


Så här ser den färdiga rosen ut.




söndagen den 6:e april 2014

Project Life och några tankar



Jag pendlar mellan digitalt och pappersPL som ni ser. Här är det fortfarande A4 men det kan vara bland de sista uppslag jag gör i det formatet för jag har också fallit för grupptrycket och beställt riktiga plastfickor och även ett album.

Några av er har hört att jag är lite av en skeptiker mot PL. Det finns flera anledningar till det, en av de större anledningarna är nog kanske denna köphysteri som alla ägnar sig åt. Jag kan inte låta bli att tycka att branschen lyckats ovanligt väl med att slå i oss att vi nu måste slänga bort alla våra scrapsaker vi samlat på oss genom åren och byta ut dem till "riktiga Becky Higgins" grejer. Jag kan inte låta bli att tänka "tror de att jag är fullt så korkad?". Mina gamla papper funkar fint och mina platta dekorationer med.

Fast... det är ju förstås bara teorin för visst handlar jag med? Och när jag inte gör det sitter jag och suktar efter allt vackert alla andra köper.

Egentligen var det inte detta jag skulle skriva om utan något helt annat.

Som bekant har jag scrappat i närmare 10 år nu. Jag har sett trender komma och trender gå. När jag började var det STOOORA foton som skulle fylla uppslagen, så det var bara att investera i en skrivare också. Sedan skulle alla mönstersaxar slängas bara för att några år sedan vara det nya måste. Scrapindustrin är duktig att få oss att köpa. För några år sedan skulle vi ha tjocka, bylsiga dekorationer och alla ville bli antagna till Primas design team. Idag ska vi alla ägna timmar åt att kladda och måla på våra sidor, klämma dit några söta, meningslösa ord som rubrik och ett foto i samma storlek som ett frimärke för att inte störa det konstnärliga. Missförstå mig inte. Alla som kan den stilen är konstnärer i mitt tycke.

Men... du förstår att det finns ett men också?
Idag när jag kom upp på övervåningen hade Isabel tagit fram alla gamla album som jag hade gjort för att dokumentera hennes första år. Det var då jag började att scrappa och mitt mål var då just precis det. Att DOKUMENTERA hennes första år. Inte att bli designer för någon butik eller tillverkare, inte att visa upp mina alster, utan ge mitt barn något unikt och speciellt.

Idag när jag gick igenom de första albumen for ett antal tankar genom mitt huvud.
När slutade dokumentationen vara det viktiga?
När slutade jag scrappa för Isabels skull och började göra det för att få beröm av främlingar, bli designer för butiker och synas på FB?
Och när jag nu lagt ner så mycket tid på att skapa ett vackert album, hur kommer det då sig att jag sitter här och bara tittar på fotona och läser texten, och knappt bryr mig om alla detaljer och dekorationer?

Och det sista är egentligen det jag tar med mig från förmiddagens nostalgitripp. Alla dessa album fulla med den ena sidan efter den andra av konstnärligt dekorerade sidor och knappt synliga foton är inte det jag vill bläddra i när jag har tid över. Nej, jag kommer ta fram mina PL-sidor och läsa vad som hände oss. Vad var Isabels favorituttryck, vad gjorde vi på helgerna, var bodde vi och vad tyckte vi om att göra. Det är det jag vill lägga min tid på när jag bläddrar i mina album i framtiden. Allt annat, gesso, glitter, färg, stenciler och annat tjafs, det är kul att leka med men att kalla det scrapbooking och dokumentation är inte vad jag skulle göra även om jag har full förståelse för att många gör det och älskar sin hobby. Det är en konstform och oerhört vackert att se på men om målet är att dokumentera en vardag så räcker det inte med att sy fast ordet Remember som titel på sidan. Men detta är förstås bara min mening, detta gäller bara mig. Alla får bli saliga på sitt.


måndagen den 31:e mars 2014

Skansen i vårsolen och Stockholmare


I lördags var vi på Skansen, en underbar solig vårdag. Inte för kall, inte för varm, utan just sådär lagom så att man lätt kan föreställa sig att sommaren snart är här. Trots att vi bara är i mars än.

Jag tittade just på foton från förra året, de där första vårdagarna då inget slagit ut än men värmen började kännas i luften. Då var vi i Malmköping och datumet var den 9 maj. I år är alltså våren mer än en hel månad tidigare så bli inte förvånad om det blir snö imorgon...


Vi gick runt och tittade på djuren, den "lilla" sötisen bland annat. 

Den här sötnosen fick dock inte följa med

De här två, strax innan jag fotade var de tre, stod och tittade på medan lodjuren poserade i hagen bredvid.

Isabels kompis Moa och hennes familj följde med oss. Barnen hade roligare än vi kanske. Fast att åka tåg tror jag inte var så jätteroligt. 

Självklart skulle de ha sockervadd och popcorn. 
Lyckan var total när hon fick rida, och dessutom en större ponny än de andra barnen fått rida på. 

Spårvagn och tunnelbana till bilarna som vi ställt på T:s jobb fick avsluta dagen. Trots att vi var så här trötta orkade barnen leka lite till på en lekplats på vägen.

Solen på väg att sjunka nedåt och det magiska ljuset blev allt vackrare. 

Smygfoton på stockholmare och turister

Det är inte ofta jag fotar folk jag inte känner, men när ljuset blev sådär perfekt såg jag plötsligt bilder överallt och jag var tvungen att testa. Lite blygt och försiktigt till att börja med. Det kommer nog ta ett bra tag innan jag vågar klicka när jag ser bilderna. 

Gissa nationaliteten... 

Ljuset föll så vackert på barnen med sina stora sockervadd som de verkligen såg ut att njuta av. 

Åskådare njuter av dansen på Sergels torg

Salsauppvisning på Sergels torg. Visst är hon fin i de röda byxorna?

Vi backar tillbaka till Skansen och möter detta udda par. De såg ut att vara sammanvuxna vid läpparna.

Om man tappat sin väg får man leta efter den.