söndag 19 juni 2016

Sommartider


Hur har ni det i sommarvärmen? För även om det är mulet hos oss så är det ganska behagliga temperaturer. Jag försöker tillbringa all min lediga tid i trädgården. Och vet ni vad? Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag njuter av att gräva och plantera! Till och med att dra upp ogräs är ganska kul, och det har gått så långt att vi faktiskt planterat både morötter, ärtor och ett par tomatplantor.


Det var riktigt varmt en vecka för och vi hade sovrumsfönstret öppet. Lite läskigt var det allt när Allis upptäckte tjusningen i att hänga ut från andra våningen och diskutera med mig hur hon skulle ta sig ner. Till slut beslöt hon sig för att inte flyga.



Trots mitt arbete så är vår tomt ganska vildvuxen. En stor del av den är skog och just nu är resten av den uppgrävd och halvt utan gräs efter vinterns anläggning av infiltrationsbädd och avloppstank. Rören går i princip sick-sack över större delen av tomten, så det är långt ifrån vackert. Men jag blundar för det jag inte kan åstadkomma direkt och njuter av det som är vackert.


Jag har varit helt övertygad om att vår ganska så stora syrenhäck är alltigenom lila. Men till min häpnad upptäckte jag några vita blomklasar när det blommade. Kanske är den sjuk eller så är det vi som missat det bara.


Den här tokiga katten alltså... Hon njuter av att vara utekatt, men helst vill hon ha sällskap. Det bästa hon vet är när vi rör oss över tomten, eller ännu hellre går någonstans. Då låter hon oss gå före och kommer sedan som skjuten ur en kanon.


Det lustigaste är egentligen hennes gräns. Hon går ganska exakt lika långt åt båda hållen och skulle vi vilja gå längre så stannar hon kvar och jamar högljutt. Så högt att grannarna tror det är deras katt. Varken vi eller hon får gå längre bort. Och det är faktiskt ganska bra eftersom hon på det viset håller säkert avstånd till vägen.

Jag förstår att hon njuter av att vara ute. Raskatt eller inte, hennes natur är att vara ute och även om det är fåglarna som jagar henne och inte tvärt om så är det betydligt mer naturligt än att hon ska vara inne. Men van som jag är vid innekatter så är det inte utan att jag är lite nervös hela tiden när hon är ute, och hennes husse är det dubbelt upp. Det är ett svårt val detta, att släppa sin lilla älskling fri.

lördag 7 maj 2016

När man väntar på något gott väntar man alltid för länge


Känner ni igen det där?
Jag bestämde mig för att jag ville ha ett exakt sådant här skåp redan i julas. Jag var ganska nära att ge upp men plötsligt så hittade jag den. Och ni kommer inte tro mig, men jag vann skåpet på en Traderaauktion för hela 58 (FEMTIOÅTTA) kronor!!!

Min lycka var fullständig.



Mannen var kanske inte fullt lika lycklig då han insåg hur mycket skåpet vägde. Men till slut lyckades vi bära in den, nästan utan att döda varandra, och jag kunde äntligen börja måla! Och måla fick jag göra ganska länge, för skåpet är större än det ser ut och den mörkbruna betsen vägrade sluta lysa igenom, trots Zinser spärrgrund.



Jag grundade som sagt med spärrgrund och målade sedan med Beckers Elegant Aqua antikvit, och dito "Bergsklippa". Båda glans 0 dvs helmatt.

Schablonen jag använde är från Wintage Paint, Jeanne D´arc living.


Sambon var snäll och installerade belysning i den. Det fina med min sambo är att han älskar belysning så jag behöver faktiskt sällan tjata för att få ljus. Ibland kan det förstås bli lite väl mycket ljus men det är en helt annan historia.


Matsalsstolarna passar nu perfekt ihop med skåpet, samma färger och samma nätta stil även om jag inte är tillräckligt bra på möbelstilar för att bedöma om det verkligen är ett rokokoskåp eller något helt annat. Vad det än är så är jag ganska nöjd.

måndag 2 maj 2016

Ny hall och nytt objektiv


Våren är alldeles runt hörnet. Det kanske ni märkt? Bilden ovan är tagen för några veckor sedan när jag just hade fått mitt nya vidvinkelobjektiv. En av de där vackra tidiga vårkvällarna som man bara vill ska vara för evigt.



Ungefär samtidigt som bilden ovan började vår lilla hall så sakteliga bli klar. Jag skulle ju egentligen bara slänga upp ett par våder tapeter, måla lite färg på väggen och sedan skulle det vara klart. Jo men visst. Tjena.

Att måla lister, skrapa färg och framför allt, att fundera över nytt eller gammalt golv tar en herrans massa tid. För att inte tala om hur lång tid det tog för gubben att få upp listerna!


Jag gissar att många av mina läsare tror att det mestadels är jag som står för inredningen här hemma. Många av er har rätt, i väldigt många fall. Men så är det ibland som på triss ni vet. Plötsligt så händer det.


Denna gång var det faktiskt sambon som valde både tapeter och färger. Det var han som åkte till IKEA för att köpa ny hatthylla och medan han var i farten svängde han förbi Rusta för att köpa en spegel. Dessutom var han inne på Stuvbutiken ock fotade entrémattor och tog med sig mängder med golvprover hem. Själv fick jag måla, tänka på de små detaljerna och fundera ut mer förvaring för att en så här liten hall över huvudtaget ska kunna funka som annat än ett enda kaos av kläder och skor.


Som ni säkert förstår har vi betydligt mycket fler kläder och skor än så här. Vår lösning blev till slut att sätta igång och renovera den andra hallen direkt efter att denna blev klar. På det viset kunde vi köpa en rejäl garderob dit och förvara alla kläder som inte används just idag. Hittills har det funkat ganska väl men det betyder inte att det inte blir rörigt när vi har besök. Jag kan inte komma på så mycket mer att göra åt det. Även om jag plockar bort alla skor från skohyllan gissar jag att gästerna kommer ställa sina skor innanför dörren = rörigt. Om jag kunde trolla med knäna skulle jag trolla hit mer utrymme, en enorm garderob, rutigt marmorgolv och ett runt bord i mitten av hallen. Bara därför att. Fast då skulle jag förstås behöva bygga ett mer herrgårdsliknande hus runt hallen. Å well... Det blir nästa projekt.



Och apropå min sambos talang för heminredning. Det var han som tyckte telefonen skulle stå i hallen, för det gjorde de väl förr?




Vän av ordning funderar förstås på om jag verkligen ska låta dörrarna se ut sådär. De andra dörrarna är ju alldeles nymålade och vackert vita. Inte kan vi ha det så där slitet?

Egentligen hade vi faktiskt köpt en burk färg i egen grå kulör till dörren men det var innan sambon påstod att jag inte kunde måla trägolvet som ligger under plastmattan för i så fall skulle det snabbt bli slitet. Jaså säger du det, tänkte jag i mitt stilla, envisa sinne.  Ja i så fall kan vi inte måla dörrarna ljusgråa heller, för det blir snabbt slitet när alla ska gå ut och in. Minsann. Det var det svaret han fick när han frågade när jag tänkte måla dörrarna. Sedan dess har det inte hörts ett knyst om att måla dörrarna. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre lust har jag att måla dem.

tisdag 5 april 2016


Vi går med snabba steg mot våren, buskarna där ute har alldeles bestämt fått knoppar och fåglarna kvittrar som de just upptäckt att de kan sjunga. I morse upptäckte jag att det låg några vita och lila skräpbitar i backen. Vid närmare observation visade de sig vara krokusar på väg att slå ut. Det märkliga är inte att de blommar i min egen trädgård, det är inte jag som planterat dem där, hade det varit jag så hade det i sig varit ett smärre mirakel att de blommar. Men nej, det märkliga är att de alldeles bestämt inte var där för två dagar sedan. Eller kanske var det i förra veckan?

På sätt och vis känns det lite som om naturen just nu håller andan i spänd förväntan inför att plötsligt, som på befallning, slå ut i sin fulla prakt. Kanske är det egentligen precis nu, när snön smält och och allt bara består av hundra nyanser av beige och femtio nyanser av grått, för grått har väl inte fler nyanser än så?  Kanske är det just nu som naturen egentligen bjuder på sin allra tristaste uppsyn. Liksom lika vinterblek och gråfisig som jag själv, som i detta nu får det nymålade vita golvet att framstå som färgglatt i jämförelse med mig själv. Men vad gör väl det när vi alla vet att vilken dag som helst, vilken sekund som helst....


Så blir det sommar. Midsommar rent av. Med hela 5 grader varmare än nu och riktigt regn. Om vi har tur förstås. Men naturen kommer vara grön, skir och blommande och vi kan alla se fram emot sommaren som ska komma. Vilken dag som helst är den här, en hel dag av sommar! När vi alla självklart jobbar. Eller sitter i en bil, eller måste storhandla eller...


Under tiden får man helt enkelt roa sig med annat. Jag och Isabel tog en sväng till mina föräldrar och besökte både Ullared och vackra Läckö slott. Hade jag inte lagt alla pengar på målarfärg hade jag kanske åkt ännu länge bort, denna sista vecka innan jag börjar jobba. Istället har jag roat mig med att plantera lite blommor. Är man sedan som jag helt född utan talanger för grönsaker så är det viktigt att snabbt passa på att fota de nyplanterade skönheterna. Innan de vissnar helt.



fredag 18 mars 2016

Påsk snart


Påsken närmar sig. Som vanligt går det mycket snabbare än jag tror och det som nyss var en månad bort är plötsligt en vecka bort. Kan det bero på åldern? För inte beror det på att mina dagar är fyllda av stressigt jobb, massa barn att skjutsa hitan och ditan eller egna fritidsaktiviteter. Om man bortser från hallen som jag håller på att måla, tapetsera och lägga nytt golv i, blommorna jag just planterat och städningen som väntar... eller den där påsktårtan, påskmiddagen, påsk....

Påsken är för mig kanske den slappaste högtiden på året. Så tillvida att jag inte alls känner samma krav som inför julen, jag har inget behov av att påskpynta eller stressa upp mig på annat vis. Visst är det mysigt att träffa resten av släkten men på det hela taget är påsken ganska kravlös avseende ganska precis allt.  Det lilla jag pyntar inför påsken handlar nog mest om att skapa en vårkänsla.



I veckan hade jag ärenden till Karlstad inte mindre än tre gånger. Det är ganska märkligt. På sätt och vis inser jag att Karlstad är den stora staden för en lantis som mig nu. Men än är inte Södertälje längre bort än att det känns som jag åker in till byn varje gång jag åker till Karlstad. Och ändå blir jag varje gång precis lika överraskad över att det finns en parkeringsplats just precis där jag har ärenden, det kostar inte skjortan och ska jag till två olika ställen, på vardera sidan om staden så tar det inte mer än fem minuter med bil. Oavsett när och vart jag ska. Följden blir förstås att jag, precis som vilken bondlurk, som helst är 30 minuter tidig till varje möte jag har. Och med det menar jag inget negativt om folk som i likhet med mig bor på landet.

När jag nu ändå var i Karlstad så många gånger denna vecka hann jag givetvis göra av med en rejäl summa pengar, allt för att göra min plikt mot landet och se till att skatteintäkter rullar in till staten i form av moms. Eller arbetsgivaravgifter. I onsdags var det Solareturen som fick ett besök och jag fyllde snabbt en hel korg med jättefina saker som någon annan tokig människa hade slängt. Så fina att jag nästan ångrade mitt besök strax innan på Boulevard där jag denna gång visserligen bara köpte fejkblommor, men där varje liten sak kostar 23 gånger så mycket som på returen och inte ens alltid är så mycket finare. I alla fall inte om man lägger lite kärlek på det man köper på returen.

Skålen och de små söta salt- och pepparkaren fick följa med hem från Solareturen denna gång.
Förra gången följde den gamla silverbrickan med. Jag vet, jag är lite svag för gamla brickor.
Salt- och pepparkaret har två kompisar, ingefära och kanel.
Penséererna lär väl inte överleva här inne särskilt länge men de får bidra till vårkänslorna så länge de kan.


Jag har försökt blåsa ut vartenda ägg jag använt de senaste veckorna. Den här söta dekorationen är en av idéerna jag har inför påsken.
Det återstår att se hur mycket jag hinner förverkliga med tanke på hallen som just nu ser ut som en bomb slagit ned och väntar på att jag ska ta tag i det. 

Allt kan man förstås inte köpa på Solareturen och det handlar ofta om att komma vid rätt tillfälle, innan de bästa sakerna försvinner. Och försvinner gör de snabbt så det gäller att vässa armbågarna och inte dra sig för att knuffa undan små äldre, vithåriga, damer i hatt.

Ja... jag hoppas att ni förstår att jag skojar och överdriver? Det skulle aldrig falla mig in att knuffas.... såvida det inte gällde något jag verkligen vill ha. Som till exempel Lindas brudbukett för  cirkus 15 år sedan. Som värsta atlet slängde jag mig fram för att ta buketten. Och även om det kanske var lite pinsamt att vara så angelägen så var det en sak som var riktigt bra med den händelsen. Jag är fortfarande inte gift vilket torde bevisa att vidskepelser och gamla skrönor sällan är sanna.

Så vad har detta att göra med loppiset? Absolut ingenting.

Apropå de äldre damerna... det finns inga äldre, vithåriga damer i hatt numera. De gamla tanterna har varken hatt eller vitt hår, istället har de smartphones och cykel. Just sayin...


fredag 11 mars 2016

Salongen, revisited


När man bor i ett hus som byggdes för över 160 år sedan och användes som skola kan man, utan att skämmas, få ge sina rum gamla och anrika namn. Vår "hall" på övervåningen har tidigare använts som slöjdsal. Idag är det ett litet rum som vi fyllt med vackra möbler och hög mysfaktor. Jag kallar det för salongen.


På den här bilden finns det bara fyra saker jag köpt helt nya, fågelburen med ljusen i, den hängande fågelmataren
som jag har ett ljus i, fällen som en gång låg i Isabels barnvagn och nallen på resväskan som jag fick av Tim innan Isabel
föddes. Allt annat är köpt på loppis. Speciellt lycklig är jag över sekretären och taklampan som jag fått köpa av en fb-vän
som hade sett bilder på vårt hus och tyckte de skulle kunna passa in hos oss.

Det finns egentligen inget naturligt ljus i denna salong. Dagsljuset som kommer in gör det via de två rummen till höger. Det fönster som finns är dolt bakom pärsponten bakom soffan. Det är ett litet fönster med krysspröjs. En dag kanske vi kan öppna upp där eller ännu hellre, sätta ett fönster i det lutande taket. Tills vidare nöjer vi oss med att njuta av detta rum under mörka vinterkvällar.

Sekretären var inte riktigt i bästa skick när jag tog över den. Kanske är det just därför jag älskar den lite extra mycket.
Det pyttelilla soffbordet såg inte heller mycket ut för världen när jag hittade den på loppis men den är så vacker nu där
den står. 

Salongen är egentligen ganska representativ för hela vår renovering av detta hus. Allt har skett i etapper. Det är lite drygt ett år sedan vi beslutade oss för att röja ur rummet och börja måla pärlsponten vit. Innan vi gjorde det, gjorde vi också den upptäckt som för mig var störst hittills i detta hus, nämligen det vackra trägolvet som låg dold under ett fult, snett och skevt laminatgolv av billigaste sort. Jag kommer aldrig glömma känslan när vi insåg vilken skatt det fula golvet dolde. Mer om den resan och exakt vad vi gjorde med golvet hittar du i detta inlägg.


Det tog några timmar... okej, dagar, att måla väggar och tak. Att bredspackla väggen som då var tapetserad i två lilamönstrade tapeter tog också tid liksom att slipa, betsa och vaxa golvet. Ofta tror man att det är de riktigt stora momenten, som att tapetsera, som tar mest tid men man glömmer gärna de tidsödande detaljerna. Det tog en hel arbetsdag att bara måla de tre spegeldörrarna som vetter in mot detta rum, och ytterligare ett antal timmar att måla alla socklar.

Isabel har använt sekretären en hel del sedan vi flyttade in,
speciellt innan vi fick ordning på vårt arbetsrum. Allis har använt stolen och legat på. 



Ljusstaken har jag fått av far min som tänkte slänga den. I sin glans dagar var den blänkande silverfärgad men tiden har gjort den
svart och inget silverputs i världen kan få den glansig igen. 

Efter det stora renoveringsarbetet har rummet genomgått flera förvandlingar, möblerats på olika sätt och vi har nog egentligen varit ganska nöjda varje gång.


Ännu ett litet loppisfynd som passar in perfekt. Jag upphör aldrig att förvånas över hur en persons skräp kan vara en skatt för en annan.

I somras tog dock en tanke form i mitt huvud. Jag hade alltid velat ha rokokomöbler, en soffa och fåtölj i något rum men aldrig riktig haft plats för det. Nu visste jag plötsligt att detta var rummet för det. Märkligt nog fick jag med Tim på tåget men tyvärr lyssnade jag lite för mycket på hans åsikter och den röda soffan jag sett framför mig blev istället en i guldgult. Jag får ärligt erkänna att hade jag vetat om att det var dessa möbler som skulle stå i detta rum så hade vi nog valt en helt annan tapet och andra färger på socklar och lister.

Även de här ljusstakarna har jag fått köpa av min snälla fb-vän. de har fått lite guldfärg på sig för att passa in perfekt. 

Men detta är också det typiska för vår renovering. Även fast vi oftast har en plan så är det sällan så slutresultatet blir. När man väl börjar händer saker, det är som om huset har en egen vilja och vi blir tvungna att avvika från det vi planerat. Som väl är blir slutresultatet oftast bra, fast kanske med lite extra jobb.

 

Tapeten är Duro Gammalsvensk och heter Liljesal. Den är så enkel och ändå så vacker i mitt tycke. 

Den här lilla byrån står längre bort i den smala delen av hallen. Ännu ett loppisfynd som fått lite kärlek och förvandlades
till en favoritmöbel. Det finns självklart fler bilder tidigare i bloggen. På Instagram styled.by.moma finns dessutom en
steg för steg med filmer på hur jag gjorde när jag målade den. 

torsdag 10 mars 2016

Mitt i naturen

"Vad gör du här, på min väg, du stora svarta med runda ben? Försvinn. Jag går ingenstans."

Morgonen idag bjöd på magisk dimma och solsken när jag körde Isabel till skolan. Jag tog mig tid att köra en extra sväng i jakt efter bra bilder. Tyvärr var jag kanske inte helt på humör för de riktigt bra fotona uteblev. Däremot träffade tre rådjur, en ekorre, två hästar och ett djur som såg ut som en ekorre fast tre gånger så stor. Vi har nu kommit fram till att det kanske kunde vara en mård.





De två nedre bilderna tog jag inte idag utan vid tidigare tillfällen. Den nedre har jag redigerat ganska hårt i Photoshop, både med HDR-filter och även genom att manuellt öka på den blåa himmelen och sammanfoga två bilder. Jag kan tycka att vissa HDR-foton är riktigt snygga men oftast är de mest bara onaturliga. Denna är definitivt det.


måndag 7 mars 2016

Lyckan bor i detaljerna

Jag brukar aldrig ha fjädrar i mitt påskris. Jag brukar faktiskt knappt ha påskris.
Men i år känns det som att vi måste kompensera det vi förlorade i julas. 

När man, som vi, flyttar in i ett gammalt hus, som inte alls är fallfärdigt, som går utmärkt att bo i, men som skulle må bra av att cirkus ett tiotusental projekt genomfördes,  så är det lätt hänt att stirra sig blind på de stora projekt. På trädgården som står uppgrävd, som turligt nog döljs av en driva snö just nu, på tapeterna i lärarinnans rum som jag längtar efter att få byta eller på den där uteplatsen vi drömmer om. 

Det är liksom lätt hänt att glömma bort att leva i nuet, njuta av det som faktiskt finns och glädjas åt detaljerna. 

Den fina vasen fyndade jag på loppis och brickan med,
även om den kanske inte är ett fynd precis. Men ganska söt. 

Någon frågade i en Facebookgrupp om hon var ensam om att känna sig missnöjd med sitt hem och stressad av alla projekt som ska göras. Jag tror att det är lätt hänt att man stirrar sig blind på det som inte är åtgärdat, längtar efter att bli klar så att man kan börja njuta av sitt hem. Det funkar säkert bra om man bara har ett par tre saker att ta tag i, en budget och en tidsplan. Men om man som vi ser ett ganska stort antal projekt framför oss så är det liksom ingen idé att varje dag gräma sig över den där vedspisen eller de mörkblåa fönsterkarmarna i köket. Om jag gjorde det skulle jag garanterat bli tokig. Eller utbränd. Istället väljer jag att glädjas åt det som är färdigt, det som är vackert och försöka intala mig att var sak har sin tid.

Ekorre och söta små ljuskoppar från Boulevard här i Karlstad. Älskar den butiken!

Vi köpte det här gamla huset för att vi föll för dess charm. Vi föll för att vi såg ett hus att leva i, visserligen bara under ledigheter och helger till en början, men vi såg också ett hus som vi skulle kunna förvandla till något speciellt, något unikt och ännu mer charmigt. Vi föll inte bara för att vi såg målet framför oss utan också för resan dit. Jag själv älskar varje nytt projekt. Jag älskar att planera resultatet, hitta möjligheter, se förändringen sakta växa fram och jag älskar att vi faktiskt inte har obegränsat med ekonomiska resurser för det gör att vi är tvungna att tänka efter en extra gång och för varje färdigt rum vet vi att vi gjort det bästa av det vi hade möjlighet att göra.

Isabel undrade om det var en katt eller nalle. Tanken att det skulle vara en katt hade inte ens föresvävat mig. Ungar... 

Om jag bara skulle lista de projekt vi verkligen vill göra ganska snart, så snart vi har ekonomi för det, skulle det ändå bli en rätt så rejäl lista på en 10-15 projekt. Vi skulle kunna göra som jag skulle vilja, bara köra på så snabbt vi bara kan. Men risken är att vi då tröttnar helt på det här huset, hur roligt det än är att genomföra alla planer. En annan risk är att vi ändrar oss och inser att det inte alls var såhär det skulle bli. Som jag just insett med skåpet jag målade till skolsalen och de andra möblerna där. Att göra om i det fallet är enkelt, men om vi ser att vi målade hela skolsalen gul när vi hellre villa ha svart... ja då tar det längre tid att rätta till.

Snittblommor!!! Jag älskar dem!
Men det finns inget så tråkigt som att de faktiskt inte håller mer än några dagar.
Förr tyckte jag att "plastblommor" var det fulaste som fanns men numera älskar jag dem också.
Kanske för att de faktiskt är så mycket mer verklighetstrogna numera. Dessa är från Dimoda. 

Så även om jag erkänner det motvilligt är jag böjd att hålla med sambon. Vi behöver ta en liten paus från renoverandet ibland, kanske speciellt nu efter den maraton vi gjorde under november och december, som vi sedan toppade med en flytt som var något i hästväg. Liksom stanna upp och njuta av det vi har, njuta av detaljerna och fundera över nästa steg. Vi kommer ju trots allt på nya ideer för varje dag som går.

Ett hem utan katt är... ganska hårfri, med hela fönsterlampor och... faktiskt inget hem.
Vet inte riktigt vad hon är, den där på bilden, men katt är hon inte.
Söt är hon däremot.
Och riktigt rolig som sällskap eftersom hon är den enda i familjen som pratar med mig. 24-7.