onsdag 18 januari 2017

Skönheten bor i detaljerna


Julen dansas inte ut i småskolan. Här tar vi julen på största allvar och det var med sorg i hjärtat vi bar ut, den kanske vackraste i mannaminne, granen som vid tjugonde dag Knut var ganska... snustorr. Dock fällde den inte ett endaste barr, varken vid utbärandet eller under tiden den prydde vår skolsal.

Jag drog mig till minnes första julen vi firade i vårt hus. Den julen bar vi ut granens grenar och stam väl separerad från själva barren som nogsamt förpackades i egen papperskasse. Vilken miljövårdare som helst hade kunnat vara stolt över den sorteringen, om nu det skulle visa sig att det finns vinster med att göra den typen av sortering.


Eftersom jag verkligen hade förälskat mig i vår underbara gran, dess vackra ljus och årets ganska minimalistiska (för att vara mig) dekorationer, så var det verkligen en svår skilsmässa för mig. Jag var helt enkelt tvungen att go all in på nästa fas av året, den då vi påstår att det är vår men i själva verket är det bara drivhusodlade tulpaner som är det enda tecknet på att så skulle vara fallet.

Jag köpte inga låtsasvårtulpaner. Ja köpte en miniorkidé, murgröna och en mängd andra blommor och krukor för att pryda köksfönstret med.

Här går det bra att starta en vadslagning om hur länge de kommer att överleva min glömska.


Jag sydde också nya gardiner. Jag medger att jag faktiskt blev ganska nöjd med dem, även fast det är ett mindre mirakel att det blev något tyg kvar efter alla felplaneringar och ändringar jag gjorde.




Och jag medger också... Jag är lite lätt putt på att någon snodde min idé med lampa av durkslag, fotade och lade ut i flera inredningsgrupper på fb och lät påskina att det var hennes egen idé. Och fick hundratals kommentarer och gilla om det! Jag råkar ju veta att det var min idé eftersom jag lade ut det på både fb och instagram flera veckor innan. Utan att få speciellt mycket uppmärksamhet.

OCH.... jag är medveten om att det är ganska barnsligt att sura över det. Lägger man ut en bild får man räkna med att idén stjäls och används och att bilden kanske stjäls den med. Men lite barnslig får man väl vara?



Sista bilden och vi är tillbaka där jag startade detta inlägg. Vid jul. En ensam överlevande - en sockertoppsgran från IKEA. Vet ni om att den klarar -14 grader? Undrar lite stilla vad som händer när den utsätts för -15 grader?


lördag 31 december 2016

Årets sista dag


"This is not the end, it´s only the end of the beginning."

Så här på årets sista dag har jag äntligen fått till förstasidan på årets fotobok. En förstasida som verkligen representerar en början, inte bara på ett nytt år utan också ett nytt liv.

Det var vid årsskiftet vi stod mitt i flytten från Södertälje till Värmland. Från storstad till landet. Isabel skulle börja i en ny skola med nya klasskamrater, Tim hade just börjat sitt nya jobb och jag... jag hade ingen som helst aning om vad det nya året och det nya livet skulle föra med sig.

Men det nya året förde med sig ett nytt jobb. Nya kolleger och nya rutiner. För första gången på cirka 10 år bestämde jag själv när jag ville åka till jobbet, jag behövde inte sitta på ett pendeltåg och ständigt vara utsatt för SL:s evinnerliga förseningar. Jag och Tim åkte till jobbet tillsammans och Isabel började åka skolbuss. Istället för 2,5 timmars restid per dag har jag nu bekväma 1 timme per dag.

Vi beslutade oss för en ny bil som jag får via mitt jobb. En elbil! Vi sålde Porschen. Det var ett stort steg men helt naturligt efter poolbygget i sommar. Nu står ett tillhörande trädäck högst på önskelistan. Poolen badade vi i ända till början av oktober då vädret slog om och det började bli kallare.

Hösten bjöd inte på stora förändringar, det blev snarare som att vi blev mer och mer bekväma i våra nya rutiner och med våra nya liv. Mitt jobb blev tydligare och jag kände mig till slut hemma bland kolleger, i huset, och i jobbet.

I slutet av sommaren blev jag sjuk och det tog större delen av hösten att få ordning på magen, många undersökningar senare fick jag veta vad som var fel.

Under året har vi lärt känna många nya människor, fått en ny familjemedlem i kaninen Arvid, umgåtts med världens bästa grannar, fått så mycket hjälp att vi inte ens trodde det var möjligt att människor kunde vara så hjälpsamma, vi har fått nya vänner och känt samhörighet. Idag när vi kör genom byn vinkar människor till oss om de ser oss, för ett år sedan var det bara två grannar som ens märkte att vi flyttade, efter 10 år på samma ställe.

2016 blev den stora förändringens år, men också året då vi hittade hem, för så känns det faktiskt när jag tänker tillbaka. Vi har kommit hem. Jag är där jag vill vara och längtar inte efter särskilt mycket mer, och jag vet att både Isabel och Tim känner exakt likadant.

Jag hoppas 2017 blir ett lika bra, om inte bättre, år.

Gott nytt år till er alla!

torsdag 29 december 2016

Bullet journal

Födelsedagskomihåg och presentideer. 

Det går lite si och så med att skriva bullet journal som dagbok. För tillfället är det sällan jag har tid, ro och lust att skriva. Annat är mer lockande. Som att scrappa, baka, njuta av julen, umgås, spela spel, och rita. Jag ritar självklart mestadels blommor. En del av dem blir bara lösa papper som jag fotar och tänker använda för mina digitala layouter. En del av dem hamnar i min Bullet journal som dekoration.

Bucket list. Med gott om plats att fylla på med drömmar.
Vive somnium tuum. Lev dina drömmar.
Det är ett bra motto.
Om man någon gång har stått inför hotet att livet tar slut inom en mycket snar framtid
 så vet man hur viktigt det är att göra saker man verkligen vill,
att leva sina drömmar och inte skjuta upp till morgondagen.
 Jag lever mina drömmar. 

Det finns en massa saker jag skulle vilja göra. Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att komma på dem när jag sitter och ska skriva ned dem. Kanske beror det på att jag faktiskt har ganska realistiska drömmar, som snarare handlar om hårt arbete och disciplin är att någon eller något utanför min påverkan ska göra det möjligt för mig att genomföra. Och om det ändå bara är upp till mig så uppstår frågan varför jag ägnar tid att skriva ner mina mål/drömmar istället för att faktiskt förverkliga dem.

Jag älskar vårt hem. Det har självklart ett eget kapitel i min bok.
Kanske det längsta kapitlet eftersom vi bor i ett hus med oändliga potential.
Andra skulle kalla det för renoveringsobjekt.

onsdag 28 december 2016

Äntligen pysseltid!


Vi har haft en ganska lugn jul och konstigt nog har vi fortfarande inte börjat på något nytt renoveringsprojekt. Det kan förstås bero på att vi renoverat nästintill oavbrutet sedan vi flyttat in och det var ganska mycket på samma gång när vi drog in toa och byggde kök. Vi behöver få bara vara och bara bo ett tag också. Och framför allt njuta av julen.


Första året som fast boende och jag trodde nog att jag skulle gå "All in" för julen och ha massor med ljus och dekorationer. När allt kom omkring insåg jag att mycket få saker jag hade kändes rätt i vårt gamla hus där jag fortfarande känner gamla skolfrökens närvaro från 1860. Det blev mycket ljusslingor, granris, röda textilier och levande ljus. Vi har eldat i kaminen och i kakelugnen och njutit för fullt av de mörka kvällarna. Jag älskade mitt hus från början, än mer i advent och nu, när granen står där och tindrar och det stora matbordet är utdraget är det om möjligt ännu mer kärlek. Jag känner mig nästan farligt lycklig över att inte behöva åka bort på nästan två veckor!


Under året som gått har min dotter plötsligt gått från barn till tonåring. Till sommaren blir hon 13 så det är helt naturligt. Hon sover länge på morgnarna och föredrar att vara själv i sitt rum. Det, tillsammans med all julmat som blivit över, har gjort att jag fått massor med pysseltid. Det är knappt så jag vet vad jag ska göra med all tid. Just nu vill jag scrappa så att jag får färdigt årets bilder och kan få beställa men fotobok som jag längtat efter så länge att prova. När jag får den är det dags att ta ställning till vilket format jag ska fortsätta att layouta nästa år.


Det här blev ett dubbeluppslag av samma bild som ovan. Den första sidan tänker jag ha som inledning på sidorna om julen, denna kommer vara ett uppslag mitt i det avsnittet. Jag älskar det här fotot, älskar vår julgran, tåget under, mina röda filtar, vår skolsal och den värme jag känner här. Bilden förmedlar allt det där tycker jag. Min julgran kommer inte åka ut än på länge, den ska stå kvar till minst 20:e dag Knut.

tisdag 27 december 2016

Last Christmas, I gave you my heart....


Det var kanske inte förra julen, utan för 2,5 år sedan som vi båda förälskade oss i det här huset. I år firade vi vår första jul som fast boende här. Det var en precis så fantastisk jul som jag hade föreställt mig på nästan alla vis. Vi firade den med mina svärföräldrar som är underbara och de bästa svärföräldrar man kan tänka sig att ha.

Jag hade förstås löjligt nog, återigen, in i det längsta hoppats på att mina föräldrar skulle kunna tänka sig att resa de strapatsfyllda, långa 23 milen till oss och fira jul med oss men så blev det inte i år heller. De valde återigen att fira julen hemma och inte ge sin dotter glädjen det skulle givit mig om de varit här. Vad jag önskar mig är självklart inte så viktigt, det finns viktigare saker i deras liv och framför allt viktigare personer.  Jag börjar bli van vid att jag och min familj, mitt barn, kommer i sista hand, år efter år och att vi väljs bort till förmån för det enda barnbarn de faktiskt älskar och bryr sig om. Det barnbarnet är inte min dotter. Vilken tur att hon får kärlek och glädje av oss och av sin farfar och hans fru.


I år köpte vi en kungsgran som även för att vara kungsgran var ovanligt perfekt. Svärfar trodde till och med att den var oäkta så täta och fina barr har den och så perfekt i formen är den.


Jag vet inte varför men tåg är något speciellt tycker jag. Jag såg det här tåget på Jula redan förra året men då var jag så klart för sent ute och det var slutsålt. I år var jag snabb med att åka och köpa det och under granen, mellan julklapparna, gör den sig helt perfekt.


I år var det inte riktigt så många julklappar under granen som vi brukar ha. En del julklappar lade jag inte fram, för de är till mina föräldrar och mina brorsbarn, dessutom så skulle Isabel få ett piano och det låg kvar i svärföräldrarnas bil tills det var dags att öppna klappar.



Jag hade letat länge efter porslinet jag slutligen hittade. En servis från Karlskrona porslinsfabrik. Fabriken var i drift från runt 1920 till runt 1940 då det gick ihop med Uppsala porslinsfabrik. Min servis är från perioden då fabriken var självständig så den är närmare 100 år.


Servisen är säkert inte den vackraste i sitt slag men jag tycker så mycket om den enkla sköneten, benvitt porslin med enkla små blommor och en diskret guldkant. Den passar vid alla tillfällen tycker jag.

söndag 11 december 2016

Summertime

I somras kom jag plötsligt på att jag skulle börja filma mer. Och jag gjorde det. Det resulterade i att det faktiskt inte blev så många foton som jag brukar ta. Efter sommaren, när jag började jobba igen och vardagen kom så insåg jag att den där stora planen jag hade, om att redigera filmbitarna till en längre film om sommaren, inte skulle bli av i första taget. Så jag slutade filma. Premiere Pro är ett fantastiskt program, i liket med PS så är den omfattande och det finns säkert mycket lite i övrigt man kan önska sig om man gillar att filma, men är man som jag amatör så är steget till tillräcklig kunskap för att klara sig ganska stor. Men även om mina stora planer kanske inte infrias i år så står filmredigeringen kvar på listan över saker jag vill hinna göra. Under tiden var det faktiskt riktigt roligt att gå igenom alla små klipp och återuppleva sommaren. 


Jag vet inte om små filmklipp är ett bättre sätt att återuppleva saker än genom att scrappa fotona. En sak är jag dock säker på, det finns inget bättre än just att återuppleva alla minnen när jag sitter och skapar en lyaout. Kompletterat med film så blir upplevelsen bara bättre. Nu gäller det bara för mig att faktiskt göra båda delarna mycket mer än jag gör idag.


De här två layouterna är med bilder från skolavslutningen. Ja säger som alla andra föräldrar vid varje skolavslutning och skolstart: Vart tog tiden vägen!?!?! Var det inte nyss vi lämnade henne på dagis för första gången?


torsdag 8 december 2016

Digiscrap

Just nu är mitt scrappande inte lika intensivt som det ibland har varit. Men det är inte heller helt nere och ett gnagande dåligt samvete. Istället är det som att ha hittat tillbaka till en gammal kär vän. Vi ses när vi hinner, och gör vi inte det på ett tag så blir ingen sur. Inga skuldkänslor. När vi ses är glädjen precis lika stor även om samvaron inte alltid resulterar i något underbart. 

Jag hoppas det fortsätter så här. Jag gillar vänner som inte ställer krav men ständigt finns där för en. 

Min vackra trädgård. Jag älskar alla blommor. I år hade jag blommor att ta in och sätta i vaser till långt in i oktober. 

Mycket av växtligheten har jag ärvt, men inte rosorna och pionerna. 

I början av sommaren var jag och Isabel i Lidköping. Eftersom jag höll på som bäst med att planera vilka blommor jag skulle köpa till trädgården så blev det ett inspirationsbesök i Stadsträdgården. 

Vi var inte iväg på semester i år. Istället byggde vi en pool. Här är sommarens enda långa roadtrip - till Charlottenberg för att köpa värmepump till nämnda pool. 

Jag kan inte komma över vissa ord i Värmländskan. Det låter ganska lustigt när de säger jämt. Jämt. 

Vissa bilder behöver komma in i albumet även om de inte visar någon speciell händelse. 

tisdag 6 december 2016

Bullet journal

Min bullet journaling har stått lite stilla de senaste veckorna och jag har inte hunnit ikapp med att föra dagbok. Typiskt, när det är som mest hinner jag inte. Men vad gör det om hundra år?


Detta är en sida i boken där jag tänkt föra dagboksanteckningar. Jag gjorde ett helhjärtat försök att skriva ner saker jag är tacksam över. Jag har kommit till lite drygt halva månaden men sedan blev det stopp. Tiden jag hade gick åt till att sy gardiner, ta fram julsaker, baka och små vardagliga detaljer. Livet hände, helt enkelt. 

Här är en sida med alla de projekt vi redan genomfört i huset. Jag önskar att jag varit noggrannare och antecknat både tid och kostnader. Kanske också färger och nummer. Jag gjorde det ett tag i en egen bok men likt mycket annat blev det bortglömt och bortprioriterat. 

Jag har aldrig tänkt på att ha en önskelista. Vem mer än jag skulle bry sig om att fråga mig vad jag önskar liksom? Men jag fyller ju faktiskt år ibland. Och mors dag kommer regelbundet liksom jul. Och då kan det ju vara bra att veta vad jag ska ge mig själv. Eller ha tydliga instruktioner om någon skulle fråga. 

Detta med login, lösenord och allt annat man ska komma ihåg... Jag vet inte hur folk förväntar sig att man ska komma ihåg allt, det är ju snart lösenord på toa till och med. 

Så här såg november månads försättsblad ut. December fick ingen, eller har inte fått det än. Tveksamt om det kommer få heller, då tiden går åt till så mycket annat just nu. 

söndag 20 november 2016

Vintage Christmas - in my kitchen


Det är snart ett år sedan vårt kök, större delen av det i alla fall, blev klart efter renoveringen. Ändå känns det fortfarande som nytt och inte färdigt och det har inget att göra med att det bara är några veckor sedan jag äntligen fick målat fönsterkarmarna vita istället för blåa som de var när vi köpte huset. Jag vet inte riktigt varför det fortfarande känns så nytt, men det är en bra känsla. Jag älskar mitt kök. Mitt hus faktiskt. Trots att det återstår så mycket arbete. Men det är mitt hus. Vi får bestämma hur det ska se ut. Och vi gör det tillsammans. Även om jag inte är så mycket för att snickra och gubben inte så mycket för att måla och sy.


Jag har tänkt länge att ja ska fota köket ordentligt. Du vet sådär fint som i mäklarbilderna. När var sak står på sin plats och allt ser ut att vara kritvitt och gnistrande nytt.

Det är sällan var sak står på sin plats i vårt kök. Det är inte så att det är uppenbart stökigt och berg av disk på bänkarna, även om det också förekommer ibland. Det är mer som att jag städar undan allt och tänker att nu kan jag fota, går och hämtar kamera och stativ och ser man på... Någon har ställt en kaffekanna på bänken. Någon annan har lämnat en kniv efter sig...


För ett år sedan pågick renoveringen här för fullt. Det var 16 grader varmt och ett helt kök väntade på att skruvas ihop. Och ett helt kök tar ganska mycket plats. Lägg därtill att inte en enda vägg eller golv var helt rak från början och att golven i både lärarinnans rum och köket behövde slipas så börjar ni kanske ana vidden av renoveringen. Och som om inte det räckte var det någon som kom med snilleblixten att mitt i allt det där också frilägga väggen ni ser och även tegelväggen på bilden nedan.

Det var inte så mycket renovering som ett nybygge. Även fast golvet fortfarande lutar.


Ett tag levde vi i allt det där. Tim gjorde det hela tiden, plus började ett nytt jobb och roddade dessutom i installationen av vår sprillans nya vattentoa. Jag beundrar att han orkade.


Så här efteråt är det förstås väl värt mödan. Vi har ett kök som är mer än jag någonsin vågat drömma om. För första gången på många år har jag med glädje sytt julgardiner.


Allt är förstås inte klart. Blir det någonsin det i ett 160 år gammalt hus? I köket återstår hörnan med vedspisen. Den ska få ny puts och kakel. Låter enkelt men tyvärr inget arbete vi känner oss speciellt trygga med att påbörja eftersom ingen av oss kan det minsta lilla om vare sig puts eller kakel. Men det ska bli gjort. Så klart. Som allt annat.

Vill du se hur köket såg ut innan vi började renovera?
Observera speciellt skåpet bredvid spisen och tänk er att det mesta lutade på samma vis.



söndag 13 november 2016

Bullet journal - What is that?


Ni som troget besöker mig har sett den här bloggen gå från scrapbooking, stämplar, till tårtor, till heminredning, foton och nu... Tadam: Bullet journal.

Vad är nu detta kan man fundera på? Jo, enkelt uttryckt är det att skapa sin egen kalender, komplett med dagliga anteckningar, planering och inte minst; listor på saker man inte vill glömma och "trackers" på sådant man vill se ett mönster i eller påverka.

Jag har under långa perioder skrivit dagbok, vika scrapbookingen har jag dokumenterat vårt liv så gott ja kunnat och jag har alltid (i perioder) älskat att rita och kladda. Tror att det är något jag hållit på med så länge jag kan minnas. En boullet journal, eller bujo, kombinerar allt detta i en enda liten bok.



Som alltid när jag gör något, gör jag inte som alla andra. Jag har inte fasta veckouppslag och ja planerar inte mina veckor i boken, jag gör det i outlook som enligt mig är oöverträffbart kalenderverktyg. Däremot dokumenterar jag det som hänt. Vad har jag gjort idag? Känslor och tankar kommer med i mån av tid. Det gör att jag inte kan ha fasta gränser för en dag utan skriver så mycket eller litet jag behöver.


I en bullet journal kan man också skapa listor och avdelningar för sådant man behöver komma ihåg. Eftersom jag inte hittade rätt avseende bok så har jag nu två böcker. I den ena tänkter jag ha mina listor, i den andra mina dagliga anteckningar. Mina listor skapar jag i en anteckningsbok med prickar och 120g papper från Nuuna. Mina dagliga anteckningar finns i en bok som heter Leuchtturm.

Man behöver givetvis inte dekorera sina böcker. Det fina med en bullet journal är att allt du behöver är en penna och en anteckningsbok. Kanske en linjal också. Sedan är du redo att starta. För mig är detta ett sätt att få vara kreativ förstås och jag har därför skaffat en uppsjö av pennor och gjort en inventering av de anteckningsböcker som finna på marknaden. Mer om allt detta längre fram. Jag vill dekorera mina sidor, det gör mig glad och det är min avkoppling på kvällarna. Men en bujo blir precis vad du gör den till. Vill du se mer om vad man kan göra så finns det massor med inspiration på YouTube, Pinterest och Instagram. Här finns en film som väldigt bra förklarar vad det är.